12 Kingdoms är en serie romaner av Fuyumi Ono och illustrerade av Akihiro Yamada och började publiceras 1992 – 2001. Under 2012 återupptogs romanserien med nya illustrationer av Akihiro Yamada.
En kul liten sidonotering är att musiken till 12 Kingdoms skapades av Kunihiki Ryo som lyckades få till en ny sorts unik och melodisk ljudmatta som lade grunden för många av de senare stora datorspelen. Elder Scrolls Oblivion är ett typexempel på denna influens.
12 Kingdoms blev en Anime serie om 45 episoder och visades först 2002-2003. Men animeserien hade tydligen tagit vilda friheter från romanserien och för att överbrygga detta, publicerades en femton volym lång ”Ani-Manga” år 2004, där man baserat en serie mangaböckerpå animen. Tydligen blev detta ingen större succee då dessa animanga enbart släpptes i begränsad utgåva i Japan.
Animen 12 Kingdoms handlar om hur Yoko Nakajima och hennes vänner Yuka Sugimoto och dennes pojkvän Ikuya Asano förs till en annan värld som baseras på tolv kungadömen. Som sidonot kan nämnas att Yuka Sugimoto som karaktär inte ens existerar i de ursprungliga romanerna, och allvarligt talat begriper jag inte varför de brydde sig om att skapa en så värdelös idiot. Killen fyller ingen funktion annat än att bli galen mot slutet och inbilla sig att han behöver ha ihjäl alla i sin omgivning för ”att bli fri”.
Stor betydelse tycks den strängt geometriska placeringen av de tolv länderna ha. Inte för att jag begriper varför, men det tycks vara viktigt att centrum är en rund ö omgiven av en ihålig diamantformad krans av land uppdelar i tämligen lika ”tårtbitar” samt fyra puffiga extra öar utanför varje diamantspets. Som författare kan jag tänka mig att det nog måste vara skoj att skapa en karta och utveckla storyns handling runt kartan, som typ Tolkien i Sagan om Ringen etc. Men här, med denna karta, påminns jag mest av ett kalejdioskop, en sån där leksakstub man vrider på för att skapa geometriska mönster. Ytterligare en obegriplighet i animen som karaktärerna återkommer till med jämna mellanrum, t.ex genom att sitta runt ett bord och återskapa kartan med hjälp av tingen på bordet. Sett ur mina ögon fyller alla dessa små irriterande sekvenser ingen som helst funktion för att driva storyn vidare.
Fokus är riktat på Yoko och hur hon förvandlas från en timid bubbelhjärna till en slagskämpande drottning. Hon möter många bifigurer på sin väg, där ett par skiljer sig från den bleka massan på ett utmärkt sätt. Rakushun är ett utmärkt exempel. Han är en 150cm mäkta intelligent råtta som går på bakbenen och i huvudsak beter sig som en människa. Jag vill inte spoila mer om honom, men han är en kul karaktär. En annan maffig typ är Shouryuu, kungen av En. För att vara 500 år gammal ser han mer ut som en 25 årig supermodell. Jag måste erkänna att redan vid första introduktionen fick han mina mungipor att valsa upp mot öronen i förtjust förväntan.
Jag vill minnas hur fascinerad jag var av 12 Kingdoms animen, som var den allra första animen jag såg. På den tiden (2004-2005) hyrde vi VHS-kassetter från stans enda manga&anime butik och den sommaren blev det tradition att besöka dem dagligen. Jag minns tydligt hur jag ivrigt proklamerade att 12 Kingdoms var superfenomenalfantastisk.
Nu råkade jag snubbla över animen igen på youtube häromdagen, och plöjde mig igenom en maratonsittning trots urusel bildkvalitet. Jag vill så gärna tycka om 12 Kingdoms. Jag vill så gärna känna samma nostalgiska eufori som jag gjorde för tretton år sedan. Men tiden har inte varit så godhjärtad mot den. Tyvärr.
Jag kan inte låta bli att jämföra Yoko med t.ex. Yona of the Dawn. Jag tror inte det har så mycket med själva storyn att göra som med den bristfälliga dramaturgiska berättartekniken. En god vän som var en framgångsrik författare, försökte förklara det där med dramaturgisk berättarteknik för mig. Författare fick ofta rådet att ”Show not Tell”, vilket han avfärdade som ren smörja. Den bästa berättartekniken är en mix av show respektive tell. Det finns ingen specifik ekvation, varje story har sin egen rytm och det är upp till författaren att känna med fingertopparna hur hjärtat bultar i just den här storyn. Men om man bara ”visar” (show) så blir läsaren snart utmattad och som berättare förlorar du då greppet om läsarens fantasi. För mycket ”berättande” (tell) och läsaren får svårt att identifiera sig med karaktärerna.
När jag tänker på Yona of the Dawn, är mixen tajt och svindlande perfekt. Här i 12 Kingdoms faller den platt i ett föga trovärdigt intet. Yokos förvandling från mes till drottning är helt enkelt inte trovärdig. Trist. Ändå ligger den där ”superfenomenalfantastiska” nostalgin och skvalpar runt i magen då jag tänker på 12 Kingdoms. Så … trots en stoooooor mängd brister kan jag inte låta bli att ge 12 Kingdoms fyra stjärnor av fem möjliga.
