Flying Witch, som är baserad på mangaserien av Chihiro Ishizuka från 2012, gjordes till en anime på 12 avsnitt 2016.
Berättelsen är i huvudsak en vardagsrealistisk och passiv story med ett par nypor ”witchcraft”. Det handlar om Makoto Kowata som är en ung högskoleelev som nyligen flyttat från Yokohama till den lilla lantorten Aomori. Hon är en snäll och godhjärtad flicka som råkar vara född i en familj med långa anor fyllda med häxkraft. Hennes storasyster t.ex är Akane Kowata, en av de starkaste och mest kunniga häxorna i modern tid.
Enligt traditionen har Makoto nu nått mogen ålder och måste flytta hemifrån för att lära sig mer om vad det innebär att vara häxa. Normalt sett i en anime kan man ju vänta sig att hon möter otrevliga monster eller spöken eller andra antagonister som tvingar fram magiska dueller etc. Men inte här. Flying Witch lullar på i den fridsammaste och mest pacifistiska anda man kan tänka sig. Praktiskt taget kan man säga att ”ingenting” händer! Ändå är avsnitten fyllda av ganska fascinerande och förvånansvärt realistiska upplevelser i en strid ström vardagsrealism. Det handlar om hur Makoto lär sig om örter och enklare besvärjelser och hur hon lär sig flyga med hjälp av en sopkvast – eller rättare, enligt Makotos syster så kanaliseras gravitationen till och sopas undan av kvasten, så att Makoto kan levitera över marken. Det kräver mycket övning förstås, men det är förvånansvärt intressant. Det invaggar en nästan till att tro att häxkonst kan vara riktigt.
Makoto möter andra häxor och får genom dem en inblick i vilka olika karriärbanor som en häxa kan följa. Hon träffar en häxa som använder kristaller och ben för att spå framtiden. Hon möter en häxfamilj som har ett kafé till för speciella gäster (läs spöken) etc. Allt mycket finstämt, lågmält och trovärdigt.
Över lag fann jag ”Den flygande häxan” som ett melodiskt nynnande som då en mor försöker trösta sitt älskade barn. När jag maratonplöjde igenom alla tolv avsnitten av Flying Witch var jag rejält sjuk i en vämjelig flunsa. Hög feber och snurrande huvud. Jag hade aldrig orkat se en traditionell Anime tror jag, i varje fall inte en med slagsmål eller magiska dueller. Men den här lilla söta storyn var precis rätt. Alla som fallit i trans då de legat på stranden och sett stillsamma vågor skölja in över sanden och sjunka undan förstår precis vad jag pratar om. Just så är Den flygande häxan. Precis som de där stillsamma vågorna en vindstilla sommardag, precis så lugnt och stillsamt, finstämt och poetiskt rullar berättelsen om Makoto på.
Jag ger Den flygande häxan tre stjärnor av fem möjliga – med ytterligare ett eller två stjärnor om man har hög feber eller kanske rent utav bara är ”hög” då man ser på den 😀
