Animehörnan: Skip Beat

Skip Beat baserar sig på mangaserien av Yoshiki Nakamura. Den började ges ut 2002 och till dags dato har 39 volymer utkommit. Första avsnittet av Animen kom i augusti 2012

(Tilläggas kan att Skip Beat! Dessutom blev en mycket framgångsrik Taiwanesisk Drama serie med premiär 2008 med den extremt talangfyllda Ivy Chen som Kyöko och den fascinerande Syd Koreanske skådespelaren Siwon som Ren. Siwon har länge varit en av mina favorit skådespelare och jag rekommenderar starkt att både läsa mangaserien, se anime avsnitten och kolla in T-Drama versionen. Kombinationen ger en rejäl djupdykning i Kyökos underliggande psykologiska trauma.)

Skip Beat! handlar om den psykologiskt misshandlade lilla flickan Kyöko vars gräsliga mamma visar prov på hur en brutalt vedervärdig och komplett förkrossande dominans kan fullkomligt utplåna ett barns själ. Tack och lov hamnar Kyöko som kökspiga hos den jämnårige Shotaro Fuwas föräldrars värdshus. Trots att historien utspelar sig i nutid lever livet på det lilla lantliga världshuset som om de senaste femhundra åren stått stilla. Kyöko är så svältfödd på kärlek att minsta gnutta beröm blir som ett livselixir för henne. Då Sho försvara henne från mobbare blir han hennes ledstjärna i livet. Kyöko gör allt för Sho, utan att blinka. Samtidigt lär hon sig allt Shos mamma kräver av henne. Hur man går iklädd Kimono, hur man serverar te, hur man välkomnar gästerna – vilka tycker det är gränslöst gulligt att en liten femårig flicka beter sig så gracilt. Shos föräldrar bestämmer sig mycket tidigt för att Kyöko är den perfekta sondottern och genom uppväxten sugs hon in i rollen på ett sätt som kanske på ytan kan ses som naturligt – men under ytan ligger ångesten, nervositeten och det hjärtskärande behovet av beröm.

Dagen då Sho och Kyöko avslutar skolan, frågan han om hon vill rymma till Tokyo med honom. Han vill inte ta över världshuset. Sho vill bli en berömd rockstjärna, stå på scen och skriva musik. Kyöko tar utan att tveka hans hand och i nästa ögonblick har ett par år gått. Sho har blivit berömd. Han har massor av talang och rankas nu som en av de tio mest populära musikerna i landet och enligt tabloiderna är det bara en ende kille som är snyggare. Shos förhatlige rival Ren. För att ge Sho möjligheten att lyckas, har Kyöko ett halvdussin jobb som hon rusar mellan som en galning. Hon betalar hyran för hans lägenhet, förvisso får hon också bo där, men bara om hon inte tar upp något utrymme och håller sig tyst som en mus. Hon betalar alla hans dyra senaste modekläder. Hon betalar för varje minsta lilla önskan Sho viskar om. Kyöko spenderar inte en enda slant på sig själv. Allt går till hennes dyrkade Sho. Hon ser inte själv hur han utnyttjar henne, hon jobbar som en get  bara för chansen att få ett enda litet berömmande ord från honom. Men de där orden kommer allt mer och mer sällan. Ibland kan det gå dagar – veckor då hon inte ens vet var han är.

Så kommer den fasansfulla dagen då Kyöko brutalt tvingas vakna upp, då hon råkar höra hur Sho pratar om henne bakom hennes rygg. Hur Sho flirtar och talar mjuka romantiska ord till sin läckra agent. Hon ser hur Sho sätter sig brevid kvinnan. Ser hur han lägger armen om henne. Ser hur han kysser …

Som ett kristallglas krossas Kyökos själ. Allt som hon tvingats utstå hela sitt misshandlade liv blir som en hink slaskvatten som hälls över hennes huvud. Hon konfronterar genast Sho som naturligtvis är totalt ertappad. Men i stället för att skamset be om ursäkt, gapskrattar han åt henne och stampar ner henne djupare och djupare i förtretens dynga. Kyöko svär vid alla gudar att hon ska hämnas. Sho skrattar och viftar bort hennes ord med en enda mening. “Det enda sättet du kan hämnas är att bli en större stjärna än jag!”

Med den meningen som ledstjärna tar sig Kyöko an sitt livs nya inriktning.

Jag älskar Skip Beat! Utan att överdriva tror jag att jag har sett animen fjorton gånger och T-dramaserien minst ett halvdussin. Skip Beat! har så många underbara nyanser. Det ger en härlig känsla av upprättelse då vi får följa Kyökos väg mot framgången. Inte alltid en lätt och smidig väg, men så hjärtevärmande.

Jag ger Skip Beat! fem stjärnor av fem möjliga.