Spelet är i sin humor en smash mot religion över huvud taget och kristendom i synnerhet, men egentligen inte på ett sätt som jag tänker mig vara särskilt provocerande. Familjens monsterfyllda och slumpgenererade källare är inte bara tillhåll för monster, högar av bajs och bossar som geggar både blod och bajs, utan också mycket loot, bland annat i form av bibliska reliker som kommer till nytta för Isaac.
Det är looten som är spelets trumfkort. Då och då hittar man power-ups som uppgraderar Isaac, vapen och uppgraderingar som man får behålla permanent så länge man kan hålla sig vid liv. Dessa uppgraderingar är varierande och håller också en bitterljuv blod-och-tårar-humor. The Binding of Isaac är nämligen en shooter där Isaac dödar sina fiender genom att skjuta sina tårar på alla monster.
Men vad spelet är mer än bajs-och-blod-humor mot bibeln är en hyllning till The Legend of Zelda (1986) då spelet är helt uppbyggt på Zeldas dungeons. I vissa rum gäller det att döda alla monster för att angränsande rum ska öppnas upp och med hjälp av bomber kan man hitta hemliga rum. På sina ställen kan man köpa kompass eller karta för att lättare navigera mot målet eller låsa upp hela kartan och livmätaren är hjärtan, från början tre.
”Familjens monsterfyllda och slumpgenererade källare är inte bara
tillhåll för monster, högar av bajs och bossar som geggar både blod och bajs”
Men till skillnad från The Legend of Zelda är varje omgång i The Binding of Isaac en ny slumpgenererad karta. Monster på de olika nivåerna är ofta lika från omgång till omgång, men det verkar inte vara en garanti. Jag har lyckats hamna i en omgång som (av slump) började ganska snorsvårt. Hur det än är med det kan man aldrig vara säker på vad som döljer sig i nästa rum, vilket gör att man måste lära sig rörelsemönstret hos fienderna och ibland ha snabba reflexer för att oskadliggöra sina mål utan att ta skada. När Link dör i The Legend of Zelda är det surt för då får man börja om från senaste spartillfället. När man dör i The Binding of Isaac väcks den där underbara jag-vill-helst-slänga-kontrollen-i-väggen-ilskan som ändå få spel kan väcka, för om du dör i The Binding of Isaac dör du permadöd och får börja om från början.
Jag tycker mycket om spelet. Dels för att jag älskar The Legend of Zelda, men mest för att spelet är skruvat på det där sättet som jag upplever enbart indiespel kan vara idag. Spelet är en rejäl utmaning, frustrerande, och visst är det lite tungt att spela om och om igen en hel kväll på grund av att det trots slumpen blir väldigt repetitivt.
The Binding of Isaac får också ett plus i kanten av mig som delvis vuxit upp med bibelcitat. På grund av det gillar jag det mesta som belyser bibeln ur en komisk vinkel.
