Avskedsfesten är egentligen ingen munter film. Fast samtidigt finns det någonting i den här filmen som är lite förunderligt, som lyfter den. Avskedsfesten handlar om att få dö när man har en obotlig sjukdom. Spel och Film recenserar.
Jag ska säga det direkt. Det här är en mycket annorlunda film. Yehezkel (Ze’ev Revach) och hans fru Levana (Levana Finkelstein ) bor på ett ålderdomshem, och livet är egentligen ganska bra. De är gamla, men lever och har hälsan. Fast snart drabbas deras vän Max av en allvarlig, obotlig sjukdom och han vill dö innan det blir för svårt. Det vill Yehezkel hjälpa honom med, men att ta livet av någon är inte så lätt. Varför han istället uppfinner en maskin – och då går det bättre.
Snart är det fler som vill ha maskinens hjälp att dö. Trots det tunga ämnet är det en lättsam film, som utspelas i Jerusalem. Det i sig är intressant nog för att se filmen, eftersom livet i Israel skildras från åldringarnas perspektiv. Det är ett långsamt, ganska behagligt tempo, men en lagom dos humor. Humorn behövs för att lätta upp. Naturligtvis finns det en rejäl dos religion i bakgrunden, även om det drivs en aning med Gud också.
I takt med att Yehezkels maskin börjar användas tar Avskedsfesten också en mörk vändning. Att se gamlingarnas liv, hur de kämpar in i det sista, där det finns de som vill leva till varje pris och de som inget annat än längtar efter att avsluta kämpandet och träffa Gud, är tungt. En viktig påminnelse om hur viktigt det är att ta vara på den tid vi har, för förr eller senare är vi där. Och hur lite jag än vill hålla med om Avskedsfestens budskap (jag tänker inte tala om vad filmen vill säga) går det inte att bortse från. Det enda som tar ner helhetsbetyget är att det faktiskt blir lite för tungt. En aning hopplöst kan man ju tycka.
Och när eftertexterna rullar sitter jag där med en tung känsla och en stark vilja att låta varje ögonblick räknas.
Köp Avskedsfesten på:
Vill du bli lite uppmuntrad efter en sån här film kan jag alltid rekommendera Three Amigos.
En jättefin liten film tyckte jag! Utsökt balans mellan det galghumoristiska och det allvarliga.
Verkligen! Och den visar dessutom att man inte behöver ha särskilt stor budget för att göra en grymt bra film!