Filmrecension: Bland män och får (2015)

Två bröder är bittra fiender sedan fyrtio år och har inte sagt ett ord till varandra under samma tid. Deras rivalitet och deras får är vad Bland män och får handlar om. 

Island är en avlägsen ö, glest befolkad och där antalet får kanske överstiger antalet människor. Som skådeplats för dramat Bland män och får är det en perfekt plats. Det bistra landskapet reflekterar utan tvekan bitterheten mellan bröderna Kiddi (Theodor Juliusson) och Gummi (Sigurdur Sigurjonsson). De har inte pratat med varandra på fyrtio år, trots att de båda ägnar sig åt samma sak – får. Men efter att Kiddis får vinner den lokala fårtävlingen uppdagas att fåren håller på att bli sjuka.

Vilket tvingar bröderna till att inte bara prata med varandra utan också samarbeta. Fåren måste räddas och det måste ske till varje pris. Även om det innebär att jobba ihop med sin bror.

Själva anledningen till brödernas osämja tar det ett bra tag innan vi får reda på, och det är vad som håller mitt intresse uppe. Jag vet att filmen har hyllats världen över och nog finns det något här. Inte minst de storslagna, karga landskapen, och en berättelse om att vara bitter till sista stund. Likväl är det lite för deppigt för min smak och jag kan inte låta bli att känna mig stressad över det extremt lugna tempot och tystheten. Kanske är det ett symtom på att jag verkligen borde se sådana här filmer. 88 minuter bittra gubbar och bräkiga får blir  lite för många minuter, även om jag gillar storyn och miljöerna.

Som tur är så är det värt att vänta på förklaringen till brödernas osämja, och det räddar hela filmen.