Stjärnkockar som beter sig illa verkar ibland svämma över i TV-rutan, på bästa sändningstid. Bränd är en film om en stjärnkock som bränner sina broar, utan att bränna maten. Ett drama som passar alla som gillar att se hur det kan gå till i stjärnkockarnas värld. För alla andra är det dock tveksamt om det här är någonting att ha.
Adam Jones (Bradley Cooper) jagar en tredje Michelinstjärna. Han tillhör inte de mest omtyckta personerna i världen och han verkar inte heller bry sig om att han trampar på alla tår han kan komma åt. Eller snarare sagt … han stampar mer än trampar, och får ibland Gordon Ramsay att verka som en korgosse i jämförelse.
För att lyckas komma åt den åtråvärda tredje stjärnan samlar han ihop en ensemble som består av gamla och nya vänner. Helene (Sienna Miller) har inte mycket till övers för honom, åtminstone till en början, och den nyligen frigivna Max (Riccardo Scamarcio) blir hans kanske starkaste kort. Mitt i allt måste Adam visa att han är drogfri, genom att en gång i veckan besöka Dr. Rosshilde (Emma Thompson). Och, som det berömda gräddet på moset, dyker Alicia Vikander upp i rollen som Anne-Marie, dotter till Adams mentor Jean-Luc. Relationerna blir bara mer invecklade, det bråkas och gapas i köket, och alltihop är lika rörigt och söligt som en glassbomb.
Men hur mycket relationer det än finns är jag inte särskilt imponerad av Bränd. Istället känner jag mig totalt ointresserad av vad som händer med den självupptagne Adam. Det finns några ljuspunkter, som ett alltid lika bra skådespelande av Cooper, Thomson och Vikander, men det räcker inte. På det hela taget är det här, precis som jag sade i inledningen, en film för den som vill veta mer om hur det kan gå till när stjärnkockarna ska laga mat. Gillar man inte det, nja, då finns det andra saker att göra. Som att laga mat själv, kanske.
