Kärlek mot alla odds är vad vi finner i Carol, en film baserad på Patricia Highsmiths roman med samma namn. Spel och Film recenserar Carol och hittar en och annan överraskning.
Femtiotalets USA beskrivs ibland som en romantisk tid då allt var perfekt. Framtidstron, en blomstrande ekonomi och ingen hade några fördomar. Eller, nja, det där sista kanske inte var sant. Så länge du passade in i den perfekta mallen var säkert allt perfekt, men när två kvinnor finner varandra är det ingenting som allmänheten ser lätt på. Butiksbiträdet Therese Belivet (Rooney Mara) drömmer om ett bättre liv, vilket hon hoppas finna i den betydligt äldre Carol Aird (Cate Blanchett). Carol genomgår en tuff skilsmässa och finner tröst i Therese, vilket leder till en relation som ger dem problem på alla sätt.
Utan att ha varit på femtiotalet i USA måste jag säga att Carol målar upp en tidstypisk miljö, med allt från frisyrer och kläder till bilar och inredning. Till och med filmens långsamma, eftertänksamma tempo känns som att det hör till femtiotalet.
Den förbjudna kärleken är också väldigt mycket dåtid, på alla sätt. Inte nog med att det är två kvinnor som blir kära, det är också en äldre kvinna och en yngre. Deras uppriktiga kärlek leder till en vårdnadstvist, och utan att avslöja för mycket av filmens handling blir kvinnornas förhållande i centrum för vem som ska vinna tvisten.
Carol är en sevärd film, inte minst för att både Cate Blanchett och Rooney Mara spelar fantastiskt bra. Blanchett är alltid bra, och Mara kan överraska, vilket gör att båda två verkar ha fötts in i de här rollerna. Det enda som drar ner helheten är att Carol är lite för lång. Den hade trots allt vunnit på att vara tjugo minuter, eller rentav en halvtimme kortare. Fast å andra sidan, det gick långsammare på femtiotalet och det är kanske nyttigt att få låta saker och ting ta lite tid.
