Fredagen den 13:e del VI
Pros
- Stämningen
- Alice Coopers musik
Eftersom både oktober och november lämpar sig synnerligen väl för skräckfilm passar det otroligt bra att recensera den gamla klassikern Fredagen den 13:e del VI.
Jag både gillar och ogillar serien kring Jason Voorhees, men det finns några delar i serien som är bättre än de andra. Dels för att de inte innehåller så mycket gore och dels för att de faktiskt försöker göra en någorlunda intelligent story med karaktärer som utvecklas. Så är det med del sex, där Tommy Jarvis (Thom Mathews) bestämt sig för att en gång för alla sätta stopp för Jason (C. J. Graham/Dan Bradley). Men Jason vill förstås inte dö för gott och snart är han på benen igen.
Tommy får hjälp av Megan Garris (Jennifer Cooke) och till hennes pappa – sheriffen Mike Garris (David Kagen) – stora förtret blir de två kära. Och naturligtvis under hela Fredagen den 13:e del VI så är det kärlekskranka tonåringar som ränner runt med ett enda syfte – att bli offer för Jason. Samtidigt som del sex av serien innehåller lika mycket mord som de andra är det ändå med lite mer finess. Om man nu kan prata om finess i en filmserie som den här, men trots allt fungerar det. Dessutom med en gnutta humor och självdistans, som exempelvis med den numera välkända paintball-scenen.
Och det bästa av allt är förstås Alice Coopers soundtrack. He’s Back är en låt som ligger på min spotify-lista över gamla godingar. Det finns egentligen inte så mycket att säga om skådespelarinsatserna, de flesta som spelar med i filmen är duktiga på att spela offer, även om det i de flesta fall inte tar mer än några minuter på den vita duken innan de slaktas till höger och vänster. Men både Thom Mathews och Jennifer Cooke gör bättre insatser än de flesta och dynamiken mellan dem är bäst av allt som sker.
Så, ”keep on running, get away if you can”…
