One flew east, one flew west … One flew over the cuckoo’s nest… Ken Kesey skrev en av århundradets bästa berättelser, som blev filmad 1975 och är än idag en film väl värd att se.
Mycket kan sägas om våra samhällen, men Dostojevskij hade rätt. Graden av utveckling i våra civilisationer kan bestämmas, eller bedömas, genom att ta en titt på hur det fungerar i fängelserna. Eller på mentalsjukhusen för den delen. Kanske var det en av Keseys funderingar när han skrev förlagan, och han lär ha funderat på om patienterna på den tidens mentalsjukhus verkligen var sjuka när de skrevs in, eller om samhället hade dömt ut dem och därigenom gjorde dem sjuka genom vistelsen.
För berättelsens huvudperson, Randle McMurphy (Jack Nicholson), är det en högst aktuell fråga. Han är, åtminstone till synes, inte lika sjuk som de andra patienterna när han blir inlåst på mentalsjukhuset. Där finns syster Ratched (Louise Fletcher), som är väldigt bestämd och inte har ett särskilt gott öga till Randle. En intressant observation i sammanhanget är att filmen utspelas med Randle som huvudperson, medan det i boken är ”hövdingen” – Bromden (Will Sampson) som spelar huvudroll. Har du bara sett filmen och inte läst boken är boken ett måste. Den ger ett helt annat perspektiv.
Jag ska inte avslöja handlingen, men det här är ingen munter film trots att den innehåller väldigt mycket humor. Nicholson gör sitt bästa för att roa allt och alla, vilket han lyckas med. Men hela sjukhuset är tragiskt och filmen vittnar om en annan tid – som dock inte är så annorlunda – och det är ett tidsdokument som ekar sitt budskap än idag, mer än 40 år senare.
Bland patienter och vårdare hittar vi en hel del skådisar som numera är väldigt välkända, men som på den här tiden inte var lika kända. Christopher Lloyd, Danny Devito, Scatman Crothers (som spelade med Nicholson i The Shining), Vincent Schiavelli och Brad Dourif. Och jag kan ärligt säga att det inte finns några som helst dåliga rollprestationer i Gökboet. Bara tragiska människoöden som gestaltas väldigt väl.
Ska du bara se en enda film från sjuttiotalet är det den här du ska se. Och ska du bara se en enda film som får dig att tänka till, är det den här. Och så vidare. En tänkvärd film, helt enkelt.
