Västernfilm, kyla, rå naken brutalitet och en hel hög med första klassens skådespelare. Lägg till en regissör som har ett rykte om sig att göra film på sitt sätt, på ett väldigt rått sätt, och dessutom inte hymlar med berättandet. Då har du The Hateful Eight.
Mitt i den tuffa, karga Wyoming-vintern har prisjägaren John Ruth (Kurt Russell) hyrt en diligens för att frakta honom och hans fånge – Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh). De är på väg till Red Rock för att John Ruth ska kunna inkassera belöningen för Daisy och sedan se henne hängas. Men trots att det är snöstorm är de inte ensamma ute i vildmarken. Mitt i ingenstans väntar Marquis Warren (Samuel L. Jackson), en major som behöver lift. Därifrån blir de allt fler som till slut samlas på en vägkrog, mitt ute i ingenstans.
Att det är en film fylld av hat är rätt självklart. Det är en väldigt bister verklighet som Tarantino målar upp och tankarna förs direkt till Sergio Leones klassiker, vilket måste vara medvetet med tanke på inledningen och filmtekniken. Här är alla väldigt fokuserade på att överleva och att göra något för någon annan finns egentligen inte på kartan. Om det nu inte råkar vara något man själv har något att vinna på.
Jag gillar verkligen The Hateful Eight. Från början till slut. Egentligen tillhör jag inte dem som höjer Tarantino till skyarna, jag tycker att han är ganska ojämn och ibland handlar hans filmer mer om att provocera än att verkligen berätta en historia. Vilket kan vara okej ibland, men när det staplas osmakligheter ovan på varandra kan det lätt bli för mycket. Som en gräddtårta efter chokladpuddingen, så att säga.
The Hateful Eight har sin beskärda del av gore, men det blir aldrig för mycket. Istället byggs spänningar upp från start, det är lätt att känna den vibrerande elektriskt kännbara stämningen som bara består av hat, ögonblicken innan tupparna drar sina revolvrar. Det är mycket machosnack, men mitt i allt är det Jennifer Jason Leigh som tar hem skådespelandet. Hon spelar sin roll som den väldigt miserable Daisy otroligt väl.
Det enda jag ska lägga till den negativa vågskålen är längden på filmen. Jag gillar långa filmer för det mesta, men här blir det en hel del transportsträckor där vi får vara med lite för länge och variationerna är inte tillräckligt många. Likväl är det en riktigt bra film, som med en halvtimmes klippning hade nått hela vägen till toppbetyg.
Andra Filmspanare som har recenserat The Hateful Eight är:
Tack för ping! Jag tyckte i alla fall bättre om denna än Django. Men jag skulle nog säga att den filmen handlade om hat och hämnd, medan den här mest handlar om hämnd. Och visst, väl lång men mest i början, så när den väl drar igång sitter man ju som på nålar.
Ja, det stämmer faktiskt. Mer hämnd än hat. Fast samtidigt är det ju hat på något sätt som ligger till grund för hämnden. Jag måste se om Django nu. 🙂
Jo, jag gav den också en fyra för det var en fantastisk upplevelse att se den på 70 mm. Håller med om att den är lite för lång, speciellt som att den första halvan var klart starkare.
Tack för pingen!
Jo, Magnus, klart du är med på topplista för 1989 nu på onsdag?? Vi kan slå deltagarrekord!
🙂
Klart jag är med. 🙂 Tack för pushen, den behövde jag för att komma igång. 🙂