Joy baseras på historien om mirakelmoppens uppfinnare Joy Mangano. Som alltid är det en utmaning med biografiska filmer och att gödsla med stjärnskådespelare är inte alltid en lösning. Men ibland fungerar det.
Den amerikanska drömmen består av att lyckas ekonomiskt, vilket absolut inte är möjligt för alla i USA, trots att det är möjligheternas land. Men har man en bra idé kan det gå, vilket Joy Mangano (som spelas av Jennifer Lawrence) har i form av en mirakelmopp. Hennes kreativitet börjar dock inte med att hon uppfinner moppen, den började långt tidigare men dessvärre kom livet i vägen för alla goda idéer. Hennes föräldrar skiljer sig och tillvaron blir en kamp, dag för dag. Hon verkar dömd att upprepa sina föräldrars liv, men trots alla motgångar har hon en gnista som bara väntar på att få flamma upp.
Och visst är det här en film om en klassresa, där den utfattiga småbarnsmamman lyckas grunda ett företagsimperium, men det är egentligen inte det intressanta. Istället är det mest kampen mot männen i hennes närhet – pappa Rudy (Robert De Niro), tv-chefen Neil (Bradley Cooper) och (ex)mannen Tony (Edgar Ramirez) – som är filmens egentliga behållning. För Joy är knappast en kvinna som tar skit från män, eller från någon annan, och där gör Jennifer Lawrence – som alltid – en fantastisk insats. På något sätt har hon funnit en nisch i att slåss mot givna mönster och patriarkala system. Kanske är det medvetet, kanske inte.
Dessvärre blir det lite för långtråkigt och någonstans i mitten börjar det kännas lite för tillrättalagt. Visserligen vet vi hur det slutar med tanke på att det faktiskt är en någorlunda välkänd historia, men det behöver inte hamras in i tittarens medvetande. Fast behållningen i att se karaktärernas konflikter och utveckling består, trots att jag tröttnar mot slutet.
Till helgen kommer vi att lotta ut två exemplar av Joy. Besök Spel och Film den 28.e maj 2016 för att få veta hur du gör för att vinna ett exemplar av Joy.
