Filmrecension: Matrix (1999)

En hackare upptäcker den skrämmande sanningen om världen han lever i. Matrix släpptes 1999 och än idag är Matrix en av världens mest populära filmer. 

Thomas Anderson (Keanu Reeves) arbetar som programmerare på dagarna, men på kvällarna blir han hackaren Neo. Som Neo blir han kontaktad av Morpheus (Laurence Fishburne), som vill få honom att inse sanningen om världen han lever i. Tillsammans med Trinity (Carrie-Anne Moss) och Morpheus får Neo en chans att ta reda på sanningen, samtidigt som de alla jagas av Agent Smith (Hugo Weaving).

Mer än så tänker jag inte avslöja om handlingen, ifall du som läser recensionen mot all förmodan inte tillhör de miljoner som redan har sett Matrix. Däremot kan jag nämna att för min del var handlingen i den här filmen en riktig överraskning och jag hade tur att jag inte hade läst eller sett ett enda dugg av handlingen innan jag såg filmen, vare sig som trailer eller filmklipp. Ska du se Matrix och inte har gjort det, ta inte reda på någonting utan låt dig bara slukas av filmen när du väl ser den.

Matrix innehåller förutom en grymt bra handling också specialeffekter som mängder av filmer efter Matrix har försökt ta efter. Bullet-Time-effekten som användes väldigt effektivt har visserligen använts innan, men fick betydligt mer uppmärksamhet efter att den förfinats i Matrix. Några av filmhistoriens snyggaste scener finns i den här filmen och det är få filmer som lyckats använda Bullet-Time lika bra, utan att det blir för mycket.

Samtliga skådespelare är som klippta och skurna för sina roller, men framför allt Hugo Weaving gör en riktigt bra prestation som Agent Smith. Matrix fick två uppföljare, som enligt mitt sätt att se på saken inte alls är lika bra som den första delen. Syskonen Wachowski skapade en fantastiskt bra film och den håller flera gånger om än idag. Särskilt om man ser den som en renodlad science-fiction och inte ägnar så mycket tid åt alla dolda liknelser.