Filmrecension: Pojken i den randiga pyjamasen (2008)

Barns oskuldsfulla sätt att se på världen och sina medmänniskor står i centrum i Pojken i den randiga pyjamasen. En fantastiskt bra film som är mer än sevärd. Här berättar vi varför. 

När Bruno (Asa Butterfield) får lämna Berlin, mitt under andra världskriget, tillsammans med sin familj vet han inte särskilt mycket om vad som pågår i världen runt omkring honom. Han tillhör den tyska överklassen och hans far (David Thewlis) är en högt uppsatt militär. Att Brunos pappa är soldat är ungefär allt som Bruno vet om honom, han har knappt koll på vilken rank han har. Allt han ser är sin far och hans största bekymmer är att han behöver lämna sina kompisar.

Vad han inte vet är att hans pappa är chef för ett koncentrationsläger. Vad som görs där hålls i hemlighet och hans mor (Vera Farmiga) är nästan lika ovetande. Men på plats i det nya huset, i princip utom synhåll för koncentrationslägret och väl bevakat av soldater, börjar Bruno upptäcka en annan värld. Och snart träffar han på pojken i den randiga pyjamasen.

Mer än så ska jag inte avslöja av handlingen. Däremot ska jag berätta att alla gör en fantastiskt bra insats i sina roller. Vera Farmiga imponerar som vanligt, men bäst av alla spelar Asa Butterfield. Som Brunos syster Gretel ser vi Amber Beattie, som också gör en bra tolkning av sin roll. Vi får aldrig se särskilt mycket av kriget, bara ana det, och motsättningarna som byggs upp inom familjen förvandlar dem – trots att krigets direkta påverkan aldrig märks.

Det enda som kanske kunde ha gjort filmen ännu bättre är om de hade pratat tyska, men det är en mindre detalj som går att bortse från. Den enorma ondska som ligger bakom nazismen har sitt egna språk, som går att förstå oavsett vilket språk som talas. Temat är viktigare än någonsin och man kan bara önska att vi någon gång kan lära oss.

Fler Filmspanare som har recenserat film (och bok): 

Rörliga bilder och tryckta ord