Sagan om ringen: De två tornen
60
Pros
- Storyn
- Skådespelarna
- Miljön
Cons
- Längden
- Politik och krig
Merry och Pippin har kidnappats av Uruk-Hai, Frodo och Sam är på väg mot Domedagsberget och Aragorn tillsammans med Gimli och Legolas försöker rädda Merry och Pippin. Sagan om ringen: De två tornen är del två i trilogin om Härskarringen och vi tar dig tillbaka till Midgård ännu en gång.
Trots att det har gått fjorton år sedan jag såg Sagan om ringen: De två tornen för första gången känns det som igår. Precis som med Sagan om ringen – härskarringen så är den andra filmen en fantastisk resa till hobernas värld. Frodo (Elijah Wood), Sam (Sean Astin), Aragorn (Viggo Mortensen), Legolas (Orlando Bloom), Gimli (John Rhys-Davies), Pippin (Billy Boyd), Merry (Dominic Monaghan) är alla tillbaka tillsammans med Elrond (Hugo Weaving) och Galadriel (Cate Blanchett). Plus en mängd andra karaktärer, både bekanta och obekanta.
Del två har inte riktigt samma magi som första delen och Sagan om ringen: De två tornen handlar mycket mer om krig än något annat. Det finns dock många magiska ögonblick och hobernas resa in i Fangorn är grymt bra. Politiken kring kung Théoden (Bernard Hill) och hans folk i Rohan är ibland lite långdragen, men allt det sorgsna kring Éowyn (Miranda Otto) är storslaget känslosamt. Att allt är på väg att gå åt pipan är en känsla som ständigt finns närvarande, samtidigt som det finns en gnutta hopp mitt i allt.
Saruman (Christopher Lee) som skurk är en episkt bra filmskurk, ondare än ondast och Christopher Lee var en grymt bra skådespelare. Kanske allra bäst som skurk, och som Saruman är han perfekt. Det som gör att Sagan om Ringen: De två tornen sjunker i omdöme är att det blir lite för mycket fokus på enterna, på krigande och det saknas en del karaktärsutveckling, vilket vi istället får i Konungens Återkomst. Lite mellanspel i väntan på le grand finale.
Trots det, en fantastiskt bra film.
Och för den uppmärksamme – vårt gamla betygssystem är tillbaka …
Visst, denna andra del är inte riktigt lika helgjuten som Fellowship, men jag är ändå väldigt förtjust i den. Allt som rör Rohirrim är underbart och slaget i Helm’s Deep är filmiskt guld i min bok. Enterna var däremot något av en besvikelse, särskilt att John R-D fick göra rösten till Treebeard.