En robot från framtiden hotar mänsklighetens existens genom att vilja ta död på mamman till framtidens motståndsrörelse. Vi recenserar den monumentala klassikern Terminator från 1984 och ger er en nyhet från åttiotalet. Science-fiction på den gamla goda tiden är lika bra idag som då.
På åttiotalet var hotet om kärnvapenkrig lika verkligt som det börjar bli på nytt igen. Världens supermakter – USA och Sovjetunionen – satt på tillräckligt mycket kärnvapen för att kunna bomba världen sönder och samman om och om igen. I Terminator har det hänt, fast i framtiden, och striden om framtiden kommer inte att utkämpas i framtiden utan när den här filmen utspelades.
Egentligen kan man bli tokig på tidsresornas paradoxer, något vi diskuterade kort i den färska recensionen av Terminator: Genisys, men det spelar ingen större roll. Det är trots tidsresandet en fantastisk film, där Sarah Connor (Linda Hamilton) fick kämpa för sitt liv mot roboten (som spelas av Arnold Schwarzenegger). Till sin hjälp fick hon Kyle Reese (Michael Biehn) och hon behövde all hjälp hon kunde få – för roboten var i det närmaste oförstörbar.
Terminator förändrade mycket. Specialeffekter som då var fantastiskt bra, tillsammans med en av regissören James Camerons bästa historier, blev början på en filmserie som definierade sci-fi på ett nytt sätt. Vi har uppdaterat vår topp 100-lista med den här recensionen och det är utan tvekan en av filmhistoriens bästa filmer. Bara att se och njuta, trots föråldrade specialeffekter.
Dessutom fick Arnold mer än rätt när han sade: ”I’ll be back”…
