Filmrecension: Trumbo (2015)

Dalton Trumbo blev 1947 svartlistad för sina politiska åsikter. Filmen Trumbo baseras på den sanna historien om manusförfattaren som plötsligt befinner sig i ett USA där man inte längre får tillhöra vilket parti som helst. 

Sedan jag såg Bryan Cranston i Breaking Bad har han varit en av mina favoritskådespelare. Hans buttra sätt och förmåga att se ut som om han fullständigt skiter i allt och alla passade perfekt i rollen som Walter White. Den passar också perfekt när han spelar Trumbo, även om han faktiskt är betydligt mer jovialisk och öppen i den här rollen.

Trumbo var en amerikansk författare som skrev både filmmanus och böcker. Han var öppet med i det amerikanska kommunistpartiet, som efter andra världskriget blev betydligt mindre populärt. Vilket i sig ledde till att Dalton Trumbo tvingades till en konfrontation med den ökända kommitén för, eller kanske snarare emot, oamerikansk verksamhet.

Trumbo är en historielektion om den amerikanska efterkrigstiden, där de som var med i kommunistpartiet fick en tuff tid. Vad som är extra intressant är den väldigt tydliga parallell jag kan se med dagens Sverige, där den politiska korrektheten dyker upp i både media och den allmänna debatten. Frågan vad demokrati är värt om man inte får tycka vad man vill blir väldigt tydlig i Trumbo.

Det är helt klart en väldigt sevärd film, som väcker många tankar. En film som överraskade mig oerhört, med tanke på hur aktuell samma debatt är idag. Det är samtidigt en film fylld av fantastiska skådespelare, som Diane Lane som spelar Trumbos fru Cleo och Helen Mirren som skvallerjournalisten Hedda Hopper. Hopper stod för en stor del av drevet mot Trumbo och Helen Mirren är perfekt i rollen.

Samtidigt lyckas Trumbo beskriva USA under efterkrigstiden på ett väldigt trovärdigt sätt. Allt från kläder och bilar till miljöerna och det ständiga rökandet förbättrar närvaron. Men till slut är det Bryan Cranston som ger filmen sitt toppbetyg, han är perfekt som Trumbo och jag kan varmt rekommendera den här filmen.