Det är dags för andra delen i vår tredelade höstmysiga serie, där Spel och Film samarbetar med Homemade Stockholm. Den här gången är det dags för den rykande heta TV-serien Narcos och vad passar då bättre än smaksatta popcorn?
Pablo Escobar var en colombiansk knarkkung, kanske en av de mest kända i världshistorien. Han tjänade ofantliga pengar på kokain och rankas än idag som en av de mest framgångsrika brottslingarna någonsin. Det finns förstås gott om berättelser kring honom och i en del fall en romantiserad bild av att han skulle ha varit någon sorts modern Robin Hood. Verkligheten kring droger är dock allt annat än romantisk, vilket den nya Netflix-serien Narcos mycket väl lyckas skildra.
I Narcos får vi följa DEA-agenten Steve Murphy (Boyd Holbrook) som försöker vara en bra pappa samtidigt som han slåss mot den mest hänsynslösa maffian världen skådat, åtminstone under den här tiden. Narcos utspelas 1989, då inga mobiltelefoner eller internet finns allmänt tillgängliga. Istället är det gammaldags radiotriangulering som används för att spåra brottslingarna.
Netflix har satsat en hel del på originalserier som den här, och det blir riktigt bra. På samma sätt som Orange is the New Black blev en anledning för mängder av människor att vilja ha Netflix tror jag Narcos kommer att ha samma effekt. Det beror inte på att serien redan från start är actionpackad, inte heller på att det är ett intressant ämne som antagligen tilltalar de flesta – hur rått och naket det än är. Istället beror det på att castingen är grymt bra. Bäst av alla är Wagner Moura som spelar Escobar, men Boyd Holbrook ligger inte långt efter. Miljöerna – Narcos är inspelad till stor del på plats i Columbia – är autentiska, skitiga och tragiska att se. Samtidigt som vi får en historielektion, det finns många dåliga samveten bland världens ledare från den här tiden, precis som Steve Murphy mycket riktigt reflekterar över, får vi också en bild av hur fruktansvärda vi människor kan vara när pengar och knark får styra.
Att den lokala polisen använder metoder som inte nämnvärt skiljer sig från knarkkungarna gör inte saken bättre, och mitt i allt detta ska Steve Murphy försöka fortsätta leva ett normalt liv. I vanlig ordning får serien en dipp efter de första avsnitten, men den återhämtar sig förvånansvärt snabbt. Dynamiken mellan Murphy och hans partner från den lokala polisen – Javier Peña (Pedro Pascal) – är grymt bra och gör att jag vill se vidare enbart för att se hur de tacklar maffian.
Samtidigt är det ingen munter serie. Mänsklighetens absoluta baksida får fritt spelrum och det som framför allt får mig att fortsätta se allt elände är att det mitt i skiten finns hopp, trots allt. Människor som slåss för att göra världen till en bättre plats, trots att de slåss mot nästintill omöjliga odds.
Till en TV-serie med så här mycket fart behöver du förstås något som går snabbt och lätt att äta. Homemade Stockholm bjuder därför på ett fantastiskt recept med smaksatta popcorn.
