Äntligen lite Alien som levererar. Senaste filmen i Aliens universum heter Alien: Romulus och jag fick sett den på bio i veckan. Klart sevärd – här är mina tankar!
Fede Álvarez är inte helt grön på skräck, han har med Evil Dead (2013) och Don’t Breathe (2016) visat att han bemästrar genren. I Romulus lyckas han bra med det mesta, även om det egentligen inte blir så mycket skräck – åtminstone inte för en härdad Alien-veteran.
Jag håller visserligen Aliens som den absolut bästa Alien-filmen någonsin, och den ligger dessutom på topp-tre på min lista över filmer alla genrer. Men Romulus kvalar in på en fin tredjeplats om vi bara tittar på Alien-filmer. Alien från 1979 slår den inte, men övriga Alien-filmer överglänser den.
Anledningen till det är inte så mycket vare sig storyn eller rymdskräcken. Det handlar mycket mer om hur snygg filmen är, det är en grymt bra retrodesign och rymdscenerna är episka. För en gångs skull får vi rätt mycket scener i rymden.
Ett annat skäl är att jag gillar skådespelarna. De är, åtminstone för mig, okända och det känns inte som de spelar en enda gång. De är otroligt skickliga på vad de gör, inte minst (den obligatoriska) androiden.
Utan att ge mig in på några spoilers så tycker jag att inledningen är bra och jag gillar att vi också får se någonting annat av Weyland-Yutani än det gamla vanliga. Att våra hjältar – som egentligen är en sorts antihjältar – ger sig av till rymdstationen Romulus (namnet är egentligen inte hela namnet på rymdstationen, bara en modul) är för att de vill fly till en bättre värld än den de är på. Hur det går kan ni ju bara gissa …
En sak jag inte gillar är att Romulus flera gånger är lite väl förutsägbar. Den tar igen mycket av det tack vare den fantastiska atmosfären, men jag hade gärna sett lite andra överraskningar. Dessutom kunde den gott ha varit lite längre.
Dock, en klar fyra av fem. Bra jobbat Alvarez!
Betyg: 4/5
Fler Filmspanare har recenserat:
Rörliga bilder och tryckta ord
Trailer Alien Romulus
