Två bröder. Den ene försöker skapa sig ett normalt, lagligt liv. Den andre har nyss kommit ut från fängelset, och givetvis kan han inte hålla sig från att planera nya brott. American Heist är ännu en film om den stora stöten. En gammal hederlig skurkberättelse, med nya ansikten.
Det finns säkert de som tycker att Hayden Christensen är en bra skådespelare. Jag tycker det inte och tycker att han är en stor anledning till att de tre nya Star Wars-filmerna floppade. I rollen som den yngre brodern James gör han dock en roll som passar honom. Slörig, ointresserad, försöker vara hård men blir bara töntig. Hans äldre bror Frankie (Adrien Brody) har mer energi, försöker vara hård och hänga med de tuffa grabbarna. Om syftet med filmen är att illustrera hur löjligt det är att spänna musklerna hela dagarna och leka alfahane, utan att egentligen veta vad det innebär att vara alfahane på allvar, lyckas både Brody och Christensen rätt bra. Om regissören Sarik Andreasyan på allvar försöker väcka någon sorts empati för grabbarna på andra sidan lagen blir det löjligt på allvar.
American Heist är en klassisk gangsterfilm, med hela paletten av tafatta kärlekshistorier, action och ett bankrån som naturligtvis ska ge skurkarna den framtid de tror att de förtjänar. Hänsyn till samhället finns inte, det är ju trots allt någon annan som har satt dem i den situation de befinner sig i. Skyller de inte på varandra så är det samhället. Alltid samhället. Och det går att rättfärdiga vad som helst.
Det finns dock två stora behållningar med American Heist. Den ena är filmtekniken. Det finns många riktigt snygga scener i filmen, och ibland blir stämningen väldigt mörk och suggestiv tack vare bra filmteknik. Den andra behållningen är att brott lönar sig inte, det finns trots allt en djupare moral i handlingen. Likväl tröttnar jag rätt fort på filmen och när eftertexterna börjar rulla känner jag att bara den som verkligen gillar skådespelarna eller älskar den här typen av film kan känna sig tillfreds efter drygt 90 minuter.
