Annihilation
0.00
En meteorit slår ned i en amerikansk fyr och sprider ett utomjordiskt skimmer som växer likt en oljig manet och hotar mänsklighetens existens. Inuti skimret har naturen satts ur spel och bakom varje hörn lurar ett och ett annat muterat skräckmonster.
I filmen möter vi den sörjande biologen och ex-militären Lena (Natalie Portman) som äntligen återser sin man Kane (Oscar Isaac) som varit spårlöst försvunnen efter att ha gett sig ut på ett superhemligt millitäruppdrag för mer än ett år sedan. Nu är han tillbaka men förändrad, avståndstagande och allvarligt sjuk. När Lena och Kanes skumpande ambulansresa genomskjuts av en insatsstyrka rullar det lika oengagerande som stundvis vackra mysteriet igång.
Det visar sig att Kane deltagit i en expedition djupt in i skimret och att han är den första som har lyckats ta sig därifrån, men frågan är hur? Genast blir Lena indragen i hysh hysh operationen och erbjuder sig att vandra in i det okända i hopp om att finna ett botemedel. Med sig på denna psykedeliska skräckresa har hon fyra andra kvinnliga vetenskapsmän och militärer iklädda Ghostbustersliknande mundering.
Filmen är löst baserad på Jeff VanderMeers bok med samma namn och regisserad av Alex Garland som tidigare gett oss den filmiska guldklimpen Ex Machina med Alicia Vikander i rollen som den på ytan empatisk androiden Ava. Efter att ha sett Garlands regidebut så var mina förväntningar minst sagt höga på Annihilation som via trailern lovade oss en resa kantad av färgglada Alice-i-underlandet kulisser i monsterskräckens tecken. Men allt som glimmar, eller för den delen skimrar, är som bekant inte guld.
Filmens karaktärer är nämligen lika tvådimensionella som den ständigt närvarande greenscreenen som gång på gång bryter berättelsens illusion. Och förhoppningen om att äntligen få se en kvinnlig ensemblefilm med starka och initiativrika individer som slaktar monster grusas snabbt då det visar sig att expeditionsmedlemmarna inte alls är förberedda på vad som väntar dem innanför den utomjordiska ostkupan utan rekapitulerar redan från start.
I Annihilation kastas vi mellan osammanhängande skämskudde-dialoger, underligt glad gitarrmusik och ett inklämt relationsdrama som vi förväntas våndas över, vilket vi inte gör. Visst finns det en intressant idé som sjuder under filmens yta men det är just detta som är filmens problem, vi tillåts aldrig dyka ner i berättelsens djup. Istället får vi nöja oss med en färgsprakande och skrämmande kuliss, en värld och en berättelse som skulle frodas i ett tv-spel men som haltar illa i långfilmsformatet.
Fakta Annihilation
Recenserad på: Netflix
