Automata
Pros
- Miljön
- Dystopin
- Robotarna
Cons
- Inte mycket nytt
- Långsam ibland
2044 drabbas jorden av förödande solstormar, som dödar större delen av mänskligheten. Kvar blir bara en handfull och de samlas i några få städer, där varje dag blir en kamp för överlevnad. Spel och Film recenserar Automata, ännu en dystopisk framtidsfilm.
För att underlätta livet har människan länge drömt om robotar och robotar har varit ett tacksamt ämne i science-fiction-genren. Det finns också gott om exempel på robotar som är rentav onda och vill skada mänskligheten. Som exempelvis Terminators. I Automata har robotarna dock setts som mänsklighetens räddning, de kallas till och med pilgrimer. Pilgrimerna sliter på och även om de en gång var tänkta att hejda utbredningen av öknen, något som misslyckades, får de istället utföra alla arbetsuppgifter som gör det lättare för människor.
Jacq Vaucan (Antonio Banderas) arbetar för ROC, företaget som tillverkar robotarna. Han upptäcker en robot som verkar ha försökt modifiera sig själv, och det får robotarna inte göra. Isaac Asimov formulerade robotikens tre lagar i sin novell Jag, Robot, men i Automata nöjer sig regissören Gabe Ibanez med två. Hans robotar får inte skada någon form av liv och de får heller inte modifiera sig själva eller någon annan robot. Robotar som ändrar på sig själva ska vara en omöjlighet, men här har det trots allt hänt.
Berättelsen som sådan är inte särskilt unik, vi har sett det här tidigare. I, Robot brottades med samma problematik – vad gör vi med robotar som inte följer order? Eller konstgjorda intelligenser över huvud taget, som den minst sagt schizofrena HAL i 2001 – Ett rymdäventyr, när de gör uppror. Men sättet vi får uppleva berättelsen på, det känns nytt och fräscht. Antonio Banderas gör en av sina, i mina ögon, bästa roller. Han är dyster och orolig för sin blivande familjs framtid. Hans fru (Birgitte Hjort Sörensen) är gravid och Jacq vill lämna staden. Det tycker hon känns fel, även om hon är lockad av hans beskrivning av havet. Ingen vet dock om det finns något där, om det ens finns ett hav. Staden de bor i omgärdas av en enorm mur och allt som syns utanför är död öken.
Visuellt är Automata ett konstverk. Staden påminner mycket om miljön i Bladerunner, bara ännu mer dyster. Öknarna är verkligen döda och den hisnande, episka känsla jag får när Jacq tvingas ut i ett landskap som är lika dött som Mars är något som gör filmen värd att se.
Robotarna är välgjorda och jag kan inte avgöra om de är animerade eller inte bara genom att titta på dem. Naturligtvis har datoranimation använts, men jag har en känsla av att både datoranimerade robotar och modeller har använts. De rör sig som vi förväntar oss att robotar ska göra, inget hoppande och studsande som robotarna i I, Robot. De är också en av anledningarna till att filmen blir sevärd. Robotarna är sorgliga, hela deras uppenbarelse förmedlar en känsla av att de arbetar för att de måste, men de är inte glada åt det. Om nu en robot skulle kunna visa känslor, något som filmen försöker svara på.
Samtidigt är det samma gamla frågor som avhandlas och några gånger går filmen lite på tomgång. Det finns ingen riktig antagonist, även om företaget ROC’s hejdukar (bland annat spelade av Dylan McDermott, hård som få, och Tim McInnerny) gör sitt bästa för att bete sig illa och representera mänsklighetens sämsta sidor. Vi ser mycket mer ett mysterium och en apokalyptisk upplevelse, än en kamp mot någon fiende. Det i sig är en resa värd att göra och jag kan bara rekommendera filmen. Plus i kanten också för att Johannebergs Vokalensemble i Göteborg har medverkat till filmens soundtrack.
