Jag ska vara helt ärlig, jag trodde aldrig jag skulle få se en film som Barbie och samtidigt tycka om den. Jag hade mängder av fördomar innan när det gäller vad jag trodde den skulle handla om och just därför är jag extra glad att jag såg Barbie.
Historien är lika plastig som Barbie själv, men den säger en hel del om vårt samhälle och hur Barbie faktiskt – på så otroligt många sätt – är en representation av det som är fel i vårt moderna samhälle. Barbie (mästerligt spelad av Margot Robbie) är matriarken i Barbieland, där kvinnorna innehar de tunga titlarna som läkare, advokat, politiker och så vidare. Ken (Ryan Gosling) har tillsammans med sina andra Ken-kompisar en enda uppgift. Att vara kära i Barbie och hänga på stranden.
Tills en dag så Ken-grabbarna får nog, ändrar på allt och plötsligt är det alla Barbie som antingen viljelöst följer Kens nya patriarkat, eller så vill de möjligtvis följa gamla hederliga Barbie. Det blir lite rörigt i mitten av filmen och jag hänger inte riktigt med, men budskapet är tydligt. Det är inte bra med vare sig matriarkat eller patriarkat.
Hur det hela slutar ska jag förstås inte avslöja, men det är sevärt (om än lite för långt) och jag tror att även den mest inbitne Barbie-fantast tröttnar på att både höra och se allt det glättiga. Det är lite för bra, och det är ännu en insikt. Så här plastigt skulle vi aldrig vilja ha det verkliga livet, på gott och ont.
Betyg: 3
Recenserad på: Blu-ray
Längd: 1h54m
Regissör: Greta Gerwig
