Trollbindande retrofuturism som engagerar än idag.
I Ridley Scotts neonindränkta och dystopiska framtidsskildring av Los Angeles får vi följa den före detta agenten Rick Deckards (Harrison Ford) nagelbitande jakt efter en grupp biologiskt konstruerade androider. En halsbrytande prövning som leder Deckard till att ifrågasätta både sin egen och mänsklighetens empati och existens.
Året är 2019 och människan har axlat den olycksbådande gudsmanteln och skapat varelser till sin avbild, vilket sällan går ostraffat förbi i filmens värld. Resultatet av människans hybris är så kallade replikanter som på ytan är identiska med människan men som saknar empati. Dessa “skin jobs” tjänar som slavar under människan och tillåts endast existera inom rymdkolonierna dit människor sökt lyckan efter att jorden överbefolkats och höljts i en ridå av smog och surt regn.
Efter att fyra replikanter gjort uppror och sökt tillflykt på jorden tillkallas Deckard för att “pensionera” (läs döda) de syntetiska människorna. Den klassiska katt och råtta-leken kan nu börja.
Första anhalten för detta välregisserade och visuellt gripande mysterie förflyttar oss till replikanternas skapare, Dr. Eldon Tyrells (Joe Turkel) högkvarter. Här möter vi assistenten och senare Deckards kärleksintresse Rachel (Sean Young), vars skådespeleri skänker berättelsen ett känslomässigt djup och mänsklighet. Ett djup som vi inte är bortskämda med inom science fiction genrens ramar.
Något som ytterligare förstärker filmens spänning är Rutger Hauers makalösa rollprestation som den lika vältalige som hotfullt föränderliga replikantledaren Roy Batty. Någon som dock inte överpresterar i filmen är Harrison Ford som med sitt slentrianmässiga sneda leende gör filmen rättvisa men inte mer än så.
I Blade Runner möter vi en smutsig och välanvänd framtid där människan ständigt måste förhålla sig till omvärldens tekniska framsteg och utveckling. Något som är lika aktuellt nu som 1982 då filmen hade premiär. Filmen rör sig i gråzonen mellan thriller och sci-fi men är inte direkt någon allt-exploderar-hela-tiden-och-jag-skyfflar-popcorn-rulle utan är istället en betydligt mer suggestiv och långsam film, ibland lite väl långsam, som lämnar oss förundrade och smått förvirrade, på det allra bästa sättet.
Filmen bygger på Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep? och ramas in av episk originalmusik signerat syntvirtuosen Vangelis.
Fakta Blade Runner – Final Cut
Recenserad på: Blu-ray
Ljud: Dolby Digital 5.1, PCM 5.1
Bild: 16:9 Widescreen, Anamorfisk, HD 1080p
Språk: Engelska
Längd (min): 117
Text: Danska, Engelska, Finska, Norska, Svenska
Releasedatum: 2007-12-19
Regissör: Ridley Scott
Åldersgräns: 15 år
