The Bureau: Xcom Declassified
Pros
- UFO-känslan
- Länken till Xcom: Enemy Unknown
Cons
- Korkade kollegor
- Knepig spelmekanik
Utomjordingar som anfaller jorden är ett tema som gärna används bland speltillverkare. Kanske är det för att det är lite tacksamt att ta kål på utomjordingar, det finns inga direkta moraliska aspekter på att skjuta ihjäl varelser som inte existerar. Eller, gör de det?
Den frågan är någonting som 2K Marine besvarar i The Bureau: Xcom Declassified. Naturligtvis finns utomjordingar och de är ondare än någonsin. Året är 1962, kalla kriget pågår för fullt och alla verkar hata alla. Då är det bra att det dyker upp en gemensam fiende i ett gäng ondskefulla, invaderande utomjordingar.
Att vi spelar i år 1962 är spelets stora fördel. Det är visuellt tilltalande, miljön känns äkta både vad det gäller tal, kläder, stil, politik och teknik. Väst hatar öst och öst hatar väst. Mitt i detta befinner sig William Carter, en CIA-agent som har fått ett uppdrag att ta hand om en portfölj med ett mystiskt innehåll. Du klär på dig rollen som Carter och kastas sedan rakt in i handlingen.
Då The Bureau: Xcom Declassified baseras på den gamla klassikern UFO: Enemy Unknown från 1993 frågar sig givetvis den gamla spelräven i oss alla – ska det inte vara ett strategispel? Enemy Unknown gick ut på att man som spelare skulle vara överbefälhavare för X-com, vilket helt enkelt var ett internationellt samarbete där hela världen enades om att kämpa mot utomjordingarna istället för oss själva.
Svaret är att nja, byrån med stort B är inte något renodlat strategispel, men det finns flera strategiska spelmoment, där du förutom att anfalla själv kan skicka dina medmänniskor (i döden) på särskilda uppdrag. Mer om det lite längre ner.
Härlig känsla
Till att börja med är det jag kanske tycker är bäst av allt själva känslan i spelet. Om du har sett Arkiv X, Mars Attacks eller Independence Day så har du sett några av inspirationskällorna till det här spelet. Mänskligheten är i underläge, vi har halvtaskiga vapen men vi har ändå en chans – kanske mest på grund av att vi slåss för vår överlevnad.
Stridandet mot utomjordingarna är rätt svårt, vilket kanske beror på att jag valde svårighetsgrad “Veteran” – men det är inte omöjligt. Utomjordingarna bjuder på ett tillräckligt bra motstånd. Jag gillar dock inte att jag ska behöva släpa runt på två andra agenter och dirigera dem. Det är ett taffligt försök att göra spelet lite mer strategiskt, men jag hade helst velat dumpa de där killarna och köra solo – som vilken riktig actionhjälte som helst. Det finns dock situationer där det krävs att jag använder dem rätt, antingen för att distrahera fienden eller för att smyga runt och skjuta ner en vaktpost.
Skydda skallen och sikta väl
Att man måste hålla ner huvudet, ungefär som i Gears of War, och använda de få skydd som finns är ett riktigt stort plus. Anfaller du på bred front och tror att du är Chuck Norris eller Rambo kommer utomjordingarna att göra pulver av dig.
Som tur är finns det en ordentlig arsenal med vapen. Till en början får du bara tag i vanliga sextiotalsvapen, som pistol, M16 och granater, men snart får du en chans att plocka upp vapen från en annan värld. Hur du hanterar vapen och vapendragare påverkar spelets utgång, men inte så mycket som man kan tro.
Efter de inledande striderna ansluter du dig till Byrån med stort B och det är här som spelet egentligen börjar. Du befinner dig i ett hemligt högkvarter – Xcom – som du i fortsättningen utgår från när du tar dig an ett antal olika uppdrag. Inför varje uppdrag sätter du ihop ditt team, bestämmer dig för vilken utrustning ni ska ha och sedan är det bara att slåss.
Ett problem visar sig snart vara att dina färdkamrater dör lite för lätt och du är beroende av dem i flera strider. Fienden har hyfsat bra AI, men kollegorna du sköter verkar ofta rätt stenkorkade. Striderna upprepar sig en hel del och det blir inte mycket nytt längs vägen – förutom att miljöerna är ibland slående snygga.
Trots att spelmekaniken haltar lite, eller snarare blir ett hinder för ett problemfritt spelande, är det en schysst story och även om vi har hört alltihop förut kan man som science-fictionnörd inte låta bli att bara åka med och njuta. Hade det här varit ett renodlat skjutaspel i första persons perspektiv hade betyget blivit betydligt högre, vilket bevisar att det är bäst att hålla sig till en genre åt gången. Men om du kan bortse från bristerna i stridssystemet kommer du att få en rätt okej stunds underhållning och du kan skjuta utomjordingarna utan att behöva känna någon ångest – de är ju trots allt här för att ta kål på oss.
Den här artikeln publicerades ursprungligen i Svenska Hemdator Nytt.
Om du gillar The Bureau gillar du antagligen också Xcom: Enemy Unknown.
