Cult of Chucky
99
Detta är den sjunde installationen i franchisen om mördardockan Chucky. Don Mancini som skrivit samtliga filmer har både skrivit och regisserat denna. Min recension blir ingen optimal sådan eftersom jag inte sett de tidigare filmerna. Däremot har jag läst och hört om verklighetens Chucky kallad ”Robert the Doll” som gav inspiration till detta kultfenomen.
Berättelsen utspelar sig några år efter händelserna i föregående Curse of Chucky. Nica Pierce (Fiona Dourif) har hamnat på mentalsjukhus efter man antagit att hon mördat sin familj. Hon tror själv att det var hon som låg bakom morden, trots forna föreställningar om att det var den rödhåriga dockan hon kallar Chucky (röst av Brad Dourif). På mentalsjukhuset dyker dockan (affiliate-länk) upp igen, inköpt som terapidocka för att hjälpa patienterna. Nica börjar snabbt misstänka att hon aldrig var galen och att det inte alls var hon som låg bakom morden på sin familj.
Brad Dourif har gjort sig känd från filmer som Gökboet och Sagan om de två tornen. Han har alltid återkommit som rösten åt Chucky och gör det även i denna sjunde del. Huvudrollen innehas av hans dotter Fiona Dourif som gör en bra rollprestation. Hon är definitivt filmens största behållning och infogar behövlig kvalité till en annars skakig b-produktion. Alex Vincent repriserar sin roll som Andy Barclay från tidigare filmer. Hans skådespeleri går dock tyvärr inte att berömma till skillnad från Fiona Dourifs.
Skräcken i Cult of Chucky består av blod, splatter och några halvbilliga jump-scares. Den är egentligen helt okej utförd, men samtidigt ganska bisarr liksom filmen i allmänhet. Regissören verkar inte ha några större ambitioner att bli mainstream. Man kan oavsett fastslå att han på sätt och viss lyckas hålla fortsatt liv i sin blodiga saga.
Cult of Chucky är verkligen inte någon höjdarfilm, men den gjorde mig trots allt sugen på att se första delen som startade det hela i slutet på 80-talet. Den som gillar b-skräckisar kommer troligtvis finna denna film roande.
