Dagfjärilen (Belle de Jour)
Respektabel hemmafru flyr sitt inrutade liv under dagarna för att utforska sin förtryckta sexualitet i en parisisk bordell under pseudonymen Dagfjärilen. En välspelad och ikonisk film som pendlar mellan ett förbjudet dubbelliv på kollisionskurs med vardagen och en mörk drömvärld som sakta sipprar ut i den prydliga verkligheten.
I surrealisten Luis Buñuels numera kultförklarade film från 1967 får vi följa den till ytan emotionellt svala Séverine (Catherine Deneuve) och hennes erotiskt laddade odyssé som till en början leder oss djupt in i drömmarnas dimma.
I öppningsscenen, som senare visar sig vara en dröm, möter vi Séverine och hennes make kirurgen Pierre (Jean Sorel) i en hästdragen vagn som sakta skumpar längs med en grusväg kantad av skogsdungar. Ljudet av bjällror växer sig allt starkare och idyllen är total men kortvarig. Efter att Séverine avfärdat Pierres närmanden beordrar maken kuskarna att dra in henne i skogen där Pierre sedan binder fast henne och befaller männen att först piska och sedan våldta henne.
Känslan av maktlöshet är oerhört stark och jag kan bara föreställa mig hur chockartad scenen måste ha upplevts då filmen hade premiär. Än idag är scenen gripande men det förmildrade våldet skvallrar om en annan tid då mer lämnades åt fantasin.
Lika snabbt som de våldsamma drömmarna uppstår så slungas vi tillbaka till det vi antar är verkligheten. Det vill säga, ett lugnt och borgerligt pariserliv med tjänstefolk och hela faderullan. Men inte heller här finner vi något sockersött lyckliga-i-alla-sina-dagar äktenskap. Relationen är vänskaplig men avståndstagande och långt ifrån intim.
När Séverine sedan får höra att en av hennes vänner jobbar på ett “glädjehus” så väcks en nyfikenhet som skall leda henne djupt in i en värld styrd av makt och lydnad samt lust och begär. En värld som blir allt svårare att skilja från både vardagen och hennes sadomasochistiska dagdrömmar.
I Dagfjärilen bjuds vi på en stilsäker och lagom experimentell film fylld till bredden med symboliskt laddade scener med välspelande skådespelare iklädda urvackra kostymer från modeskaparen Yves Saint Laurent (YSL). Både de militärinspirerade kläderna och den totala avsaknaden av filmmusik bidrar till att ge berättelsen ett något tidlöst skimmer vilket skvallrar om att mycket i filmen har åldrats med värdighet. Detsamma går inte att säga om Pierre Clémentis överspelade och ibland pantomimdoftande porträttering av den kärlekskranka gangstern Marcel. Ett skådespeleri som befinner sig ljusår från Catherine Deneuves eleganta och lågmälda huvudroll.
Det mest irriterande smolket i filmens glädjebägare är det frågetecken som surrar i mitt huvud efter filmens slut. Har jag sett en film som handlar om en feministisk sexuell frigörelse eller enbart en gubbsjuk regissörs ursäkt att placera en vacker kvinna i diverse erotiskt laddade situationer? Jag lämnar er att svara på denna fråga, men se den för bövelen, om inget annat, se den för dess kulturhistoriska värde. Det kommer ni inte att ångra.
Dagfjärilen nylanseras av filmdistributören Walk This Way som varje år ger ut ett flertal europeiska kvalitetsfilmer. Filmen går redan nu att se via en rad globala Video on Demand-tjänster.
Filmfakta Dagfjärilen
Svensk titel: Dagfjärilen.
Originaltitel: Belle de jour.
Regissör: Luis Buñuel
Medverkande: Cathérine Deneuve, Jean Sorel, Michel Piccoli, Geneviève Page och Pierre Clémenti
Produktionsår: Nylansering 2018, biopremiär 1967.
Språk: Franska
Genre: Drama
Längd: 100 min
