Dead Rising 3
Pros
- Zombies
- Mängder av zombies
- Svårt
- Öppen värld
Cons
- Buggigt
Dead Rising är tillbaka och precis som tidigare gäller det att överleva i en värld fylld av zombies. Vi har recenserat Dead Rising 3 och nu får du reda på om det är tredje gången gillt när de döda reser sig.
Under tiden jag väntar på att Dead Rising 3 ska installera inser jag att spelet är stort. Det tar över 30 GB på disken och min förhoppning om att jag har många timmar av utmaningar i en zombieinfekterad värld får bränsle. Det visar sig också stämma när jag väl kommer igång. DR3 är stort och då menar jag verkligen omfattande. Banorna är enorma och zombierna är fler än någonsin.
Den här gången är det mekanikern Nick Ramos som står i centrum. Han känns inte riktigt lika hård som Chuck Greene i Dead Rising 2, i mellansekvensfilmerna känns han lite väl mesig – men det spelar förstås mindre roll. Även om det inte är riktigt läge att börja visa känslor när det står en hög zombies och bankar på dörrarna får vi förstås se honom svinga resväskor, skiftnycklar, släggor och plank när vi väl behöver hans muskler. Och banka på zombies kommer det att bli en hel del av, som vanligt.
Spelet utspelas i den fiktiva staden Los Perdidos och tio år har gått sedan Dead Rising 2. Vi pratar redan från start, som vanligt, om en massiv Zombieslakt. Inget fjantande med några få dussin här eller där, som i Left 4 Dead. Här är det horder som slaktas, oavsett om det sker genom att du kör bil eller genom att du pucklar på döingarna med vapen som du antingen hittar längs vägen eller som du bygger ihop på egen hand. Jag gillar verkligen upplägget, särskilt som berättelsen är välutvecklad från start. Jag får genast en känsla av att här är det panik och om jag inte hela tiden rör mig och kämpar kommer jag att bli zombiekäk.
Vad som är mindre bra är att spelet är fullt av små buggar. Under testet kraschar det mer än en gång, jag får uppleva en hel del flimmer i filmsekvenserna och vid ett par tillfällen hackar det till så att jag inte hinner reagera när zombierna anfaller. På kortare tid än de flesta hinner säga inälvor är jag dödkött och får återvända till det senast sparade spelet.
Grafiskt sett är spelet helt okej, lite typiskt Capcom-medioker grafik som fungerar utan att vara häpnadsväckande. Vad som däremot alltid har varit imponerande i Dead Rising-spelen är mängden zombies som syns samtidigt och del tre slår rekord. I vissa scener är det zombies precis överallt och jag har inte en chans att räkna dem. Enligt Capcom kan Dead Rising 3 visa tre gånger fler zombies än de tidigare två spelen och det är inte svårt att tro. Inte minst i de scener där du får en chans att köra bil. Då får begreppet zombiehord sin rätta innebörd.
Det är just mängden zombies som gör att Dead Rising 3 blir riktigt bra. Du vet att du är körd om du inte kämpar utav bara tusan. Visserligen har Dead Rising alltid haft en humoristisk känsla, ungefär som filmen Zombieland snarare än Romeros filmer. Men i DR3 är det lite mörkare, lite mer allvar och det blir riktigt bra. Den känslomässiga tyngden av att se större delen av mänskligheten förvandlas till odöda, hungriga människoätande monster är betydligt mer påtaglig.
Möjligheten att spela tillsammans med andra finns förstås och roligast blir det förmodligen när du bjuder in medspelare som vill spela på samma sätt som du. Du kan välja på fyra olika spelstilar, från att bara vilja strosa runt till att utforska hela världen, eller att spela så snabbt det går eller så svårt det går.
Jag gillar också att det är ett spel som håller. Första gången du spelar kommer du att ha panik, fly från zombierna och försöka ta dig till slutet så fort som möjligt. Andra gången du ger dig in i spelet kommer du att försöka utforska mer, och upptäcka att det finns verkligen mycket mer att upptäcka. Att sedan ge dig in på att spela med andra, eller varför inte mot andra, gör att DR3 är ett spel som håller ett tag – och det är för mig spelkvalité.
