Den galopperande detektiven
När jag växte upp, precis efter att hjulet blev uppfunnet, så fanns det komedier som bara var roliga, inte med nån romantisk twist. Detta är en av dessa komedier, här hade Jim Carrey i mina ögon sin storhetstid. Som Ace Ventura har han alla världens djur gömda i sin lägenhet, han sjunger med hjälp av sin bakdel, klär ut sig till mentalpatient, har en tunga som är vassare än det vassaste svärdet du kan tänka dig!
Handling
Den galopperande detektiven handlar om en kidnappad maskot till laget Dolphins och den galna husdjursdetektiven Ace Ventura som blir anlitad för att hitta denna maskot. På sin väg har han hjälp och assistans av Melissa Robinson som jobbar för Dolphins. Vägen till att hitta kidnapparen tar den ena tokiga vändningen efter den andra. Kommer Melissa och Ace komma underfund med vad som egentligen hänt med delfinen eller kommer de trassla in sig i alla galenskaper… Ja, det återstår att se för er som inte sett denna pärla. 
Utlåtande
På den här tiden var Jim Carrey helt vild! Det existerade inte massa romantik utan bara ren och skär galenskap. Han visar upp den ena briljanta minen efter den andra. Klär ut sig till en mentalpatient etc etc. De snabba kommentarerna lyfter Den galopperande detektiven ytterligare ett steg. En film som denna gör att man förstår lite grann hur stort det var med en bra komedi förr i tiden. Innan alla komedier var tvungna att sluta med att två stycken människor finner varandra. Det är inte så i alla lägen i världen, vissa kanske helt enkelt bara har kul ändå. Skådespeleriet i filmen är helt magiskt ide allra flesta fallen. Från Jim Carrey till den lite knepiga hjälpredan som sitter nere i en källare på nån form av klubb… Att dessutom få höra lite gästspel av Cannibal Corpse, som jag till och med tror är ett av Jim Carreys egna favoritband, är inget som är negativt heller. Återigen är det ett bevis på att film var bättre förr.
