Erik the Viking
Pros
- Humorn
- Stämningen
När Erik the Viking ska ge sig ut på sitt livs resa kan vad som helst hända. Vi ger dig en recension av en riktig gammal klassiker.
Med risk för att bli offentligt, verbalt kölhalad för att jag säger det här så börjar jag direkt. Erik the Viking är en av de roligaste filmer jag sett. Någonsin. Inte den allra roligaste, men klart på topp fem över komedier. Erik (Tim Robbins) är en tvättäkta viking, som likt alla andra vikingar inte sett solen på evigheter. Vilket gör att han samlar ihop ett gäng glada vikingar för att bege sig till Valhalla. Där tänker han och de andra be gudarna om att avsluta Ragnarök så att vikingarna kan få se solen igen.
Och på den resan kan allt hända. Särskilt som de jagas av Halfdan the Black (John Cleese) och även har precis vad som helst emot sig. Som drakar eller magi eller rentav självaste gudarna – eller deras monster. Varför jag än idag tycker att Erik the Viking är en fantastiskt rolig film beror inte bara på att det är en klassisk Terry Jones film (som själv spelar med som en minst sagt galen kung) utan framför allt på att det är en film som har en enkel humor och en hög skådespelare som ger allt för att leva sig in i knasiga roller.
Bästa sidoroll står prästen / missionären Harald (Freddie Jones) för. Harald tror inte på något av allt som vikingarna tror på vad det gäller asatron. Så han ser helt enkelt inte drakar och annat. Men det finns en väldigt intressant tvist kring hans tro som han spelar perfekt kring.
John Clesse är alltid John Cleese, och han bär med sig samma starka förakt för sina medmänniskor som han uppvisar som Basil i Fawlty Towers. Här är det bara en aning mer handfast, så att säga. Till sist ska förstås Tim Robbins ha en extra eloge för sin monumentala insats i en roll de flesta kanske inte anade att han skulle inta.
Fast ibland undrar jag om jag är helt ensam om att gilla den här filmen, som till råga på allt är extremt svår att få tag i, det verkar nästan bara gå att importera den via Amazon.
