Själva definitionen på en äventyrsfilm ändrades när Indiana Jones dök upp på den vita duken 1981. Jakten på den försvunna skatten är tidernas bästa äventyrsfilm, än idag. Här berättar vi varför.
Året är 1936. Vad Hitler och nazisterna ska företa sig är ännu okänt för världen. Däremot är det oroväckande att de tycks söka efter den mytomspunna förbundsarken. Inte mycket är känt om den och ingen vet varför Hitler vill ha tag i den. Så vem anlitar USA för att hitta arken först?
Svaret på frågan hittar vi redan i Jakten på den försvunna skattens inledning. Indiana Jones (Harrison Ford) är i Sydamerikas djupaste djungler. Han är inte bara arkeolog, utan också äventyrare av rang. När George Lucas skrev manuset ville han återuppliva gamla matinéer, även om han till en början såg Indiana som mer av en playboy än den karaktär han till slut blev. Enligt deras egen utsago var det Steven Spielberg (som regisserade) och Lawrence Kasdan (som skrev slutversionen av manuset) som gav Indiana hans slutgiltiga karaktärsdrag.
Och visst lyckades det.
Det står redan från början klart att Indiana är intelligent – väldigt intelligent – men har också en hel del tur som kombineras med hans förmåga att fatta snabba beslut. Efter att mot alla odds ha överlevt sin ärkefiende René Belloq (Paul Freeman) i djungeln återvänder Jones till museet där han arbetar tillsammans med Marcus Brody (Denholm Elliot). Det är där han får uppdraget att hitta förbundsarken innan Hitlers hantlangare gör det.
Därefter är det dags att dra ett djupt andetag och åka med. Stämningen i Jakten på den försvunna skatten är redan från början så bra den kan bli. Vi kan känna den enorma risk det är att fienderna får tag i förbundsarken, som kan bli ett oerhört mäktigt vapen. Som tittare har man facit, vi vet vad Hitler ställde till med och skulle han få tag i ett vapen som skulle kunna vara mäktigare än atombomber blir det inget bra. Indiana Jones tror förstås inte på övernaturliga skrönor, här är – som det verkar – ateist, kanske inte minst med tanke på hans vetenskapliga bakgrund. Sagor är ingenting för honom, annat än som källa till den verkliga sanningen.
Motvilligt får man med sig Marion Ravenwood (Karen Allen) och av någon anledning finns det alltid en kvinna i Indianas närhet. Han vill helst arbeta ensam, även om han gärna tar hjälp av sin vän Sallah (John Rhys-Davies). Blandningen av karaktärer fungerar bra och castingen är helrätt. På skurksidan finns den obehaglige Arnold Toht (Ronald Lacey) som den perfekte Gestapo-agenten och överste Dietrich (Wolf Kahler).
Ännu bättre fungerar tempot. Som tittare får man lite andrum här och där, men mestadels är det full fart framåt som gäller. Det blir aldrig tråkigt och det känns alltid som att allt kommer att gå åt pipan eller bara bli ännu värre. Indiana Jones kämpar dock på, han ger aldrig upp och det är just därför det är en sådan fröjd att se Harrison Ford i rollen. Han är en tvättäkta hjälte som alltid gör rätt, även om det är motvilligt.
Köp Indiana Jones Jakten på den försvunna skatten på CDON: Blu-ray
För övrigt: Anser vi att titeln Jakten på den försvunna skatten borde begravas. Istället duger den engelska titeln Raiders of the lost Arc alldeles utmärkt.
En sann hjälte och en sann filmklassiker. Men med tanke på hur bra den här är är det nästan obegripligt hur mycket de kunde mosa konceptet i tvåan…
Tyckte du tvåan var så kass? Jag gillade den också, och trean, men fyran känns som att svära i kyrkan. Vilken skit. De fördömdas tempel var ju ändå annorlunda, fartfylld och hade Short Round som sidekick. För att inte tala om att den gjorde reklam för Obi Wan-bar.
Tvåan har två gigantiska problem: Short Round och Willie. Och då har jag inte ens kommit in på rasismen, sexismen, äckel för äcklets egen skull… Men ok, lika dålig som fyran är den (nog) inte 😉
Nu blev jag väldigt intresserad. Saken är ju ändå den att Indy II utspelas 1935, då synen på medmänniskor inte var bättre, om du nu tänker på hur indierna eller hur Willie behandlas. Och gillar du inte Short Round, han är ju som en liten Indy?
Indy är cool, SR är bara skrikig och irriterande lillgammal. Och visst det är en film som ska utspelas på 30-talet men den är ju ändå gjord 1984. Filmens attityd mot Willie går ju exempelvis inte att jämföra med den mot Marion i Raiders. Och scenerna vid exempelvis den äckliga middagen finns ju bara där för rent äckel, inte för att göra någon slags kolonialistisk poäng om 30-talets attityder.
Håller med er om att Indy är en ikon, en filmhjältarnas filmhjälte. Top fem filmhjälte genom filmhistorien? När filmen hade premiär var det en äldre pojke, granne vid sommarstugan, som tipsade om filmen… ”trots att den har ett så löjligt namn”. Redan då klingade Jakten på den försvunna skatten lite falskt jämfört vad filmen innehöll.
Jag såg om den för några år sedan och blev lite besviken, tyckte att den inte åldrats så väl, men er entusiastiska recension har gjort mig sugen på att se om den och hela serien igen!
Bra idé, man borde köra ett Indy-maraton – åtminstone med de tre första filmerna. Du kläckte ju också en bra idé till ett gemensamt list-tema; vilka är de fem bästa hjältarna genom filmhistorien?