Liar Liar från 1997 är en av höjdpunkterna i Jim Carreys karriär. Det är ingen hemlighet att jag gillar Carrey och hans humor, och än en gång ska jag hylla en av nittiotalets bästa komiker.
Fletcher Reede (Jim Carrey) är frånskild och framgångsrik som advokat. Trots att han skilt sig från Audrey (Maura Tierney) försöker han ändå vara en bra far för sin son Max (Justin Cooper). Dock lyckas han inte särskilt bra när han drar den ena lögnen efter den andra för Max.
Vilket får Max att, efter att hans pappa missat födelsedagskalaset, att pappa Fletcher inte får ljuga. För en advokat blir det förstås en hel del problem… Särskilt som han har ett viktigt fall att vinna och mer eller mindre måste ljuga… Vilket är stört omöjligt.
Trots att det gått mer än tjugo år sedan Liar Liar hade premiär håller humorn än idag. Har man som jag sett den några gånger kanske det inte blir några gapskratt, men jag skrattar ändå en hel del och storyn i sig är lite småmysig samtidigt som den är en aning tragisk.
Det finns många minnesvärda scener i filmen, där Fletcher tvingas säga sanningar som är minst sagt obehagliga… Bara en så enkel sak som att försöka säga att en blå penna är röd blir till en makalöst bra scen…
Naturligtvis finns det några sämre delar med Liar Liar. Både Carrey och Justin Cooper (som spelar Fletchers son Max väldigt övertygande) spelar väldigt bra. Det kan man inte säga om Maura Tierney eller Cary Elwes (som spelar den nye pojkvännen. De är rätt mediokra, men å andra sidan är inte manuset särskilt djuplodande och i skuggan av Carrey är det inte lätt att glänsa. Enligt mitt ödmjuka förmenande förstås.
Totalt sett, en klart godkänd komedi som håller än idag.
