Robocop 2014
Pros
- Effekterna
- Samhällskritiken
- Gary Oldman
- Samuel Jackson
Cons
- Mesigare än originalet
När jag såg Paul Verhoevens Robocop – originalet från 1987 – första gången tänkte jag inte särskilt mycket på samhällskritiken i filmen. Jag såg en actionfilm som var väldigt rå för sin tid och jag tyckte att det var en grym science-fictionfilm. Tänk att göra en maskin av en människa. Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna och under åren har det gått upp för mig att Robocop handlar om så mycket mer. När jag nu såg nyinspelningen med Joel Kinnaman i huvudrollen är det väldigt tydligt att vi aldrig kommer att lösa våra problem med vare sig datorer eller robotar. Det här och mycket mer kan du läsa om i vår recension av Robocop.
Samuel Jackson har aldrig gjort en dålig roll i mitt tycke och här gör han ännu en fantastisk roll. Han spelar en alldeles naturlig tolkning av en programledare som bara har ett uppdrag – att övertyga USA om att robotar behövs även i hemlandet för att hålla ordning på skurkar – och alla andra. Robocop börjar med det här TV-programmet och sedan får vi följa en reporter i Teheran, där robotar håller på att etablera fred.
Filmens första moraliska dilemma dyker upp här i början, där själva kärnfrågan huruvida en robot kan avgöra vad som är moraliskt rätt eller inte är i fokus. Just den frågan är vad som får en amerikansk senator att jobba mot införandet av robotar i Amerika. Vad händer om en robot står inför ett hot från ett barn, som enligt programmeringen bör avväpnas medelst våld?
Det är vad som får företaget bakom robotarna – Omnicorp – att ta fram en ny sorts robot, eller rättare sagt en cyborg – där en människa används som grund. Omnicorp styrs av Michael Keaton och vi förstår redan från början att det är pengar och åter pengar som styr. Omnicorp vill ha den sista marknadsandelen i världen och det skulle förstås innebära miljarder dollar i ökade vinster. Robotarna är högteknologi och väldigt inkomstbringande där de används.
Keaton är för övrigt bra som skurk. Han visar precis den sorts brist på empati som girighet kan skapa. Den ende som inte gör en särskilt bra roll i den här filmen är Kinnaman själv. Kanske är det därför han passar så bra som Robocop, där han kan vara så stel som han är bra på. Peter Weller gjorde på sin tid en mycket bättre tolkning av både Alex Murphy och Robocop, medan Kinnaman är bäst på att vara Robocop och inte säga så mycket.
I jämförelse med originalet tappar nyinspelningen. Den första filmen var mycket mer hårdkokt, och släpptes med 15-årsgräns. Den nya har 11-årsgräns och det märks, effekterna är dämpade och våldet inte särskilt naket. Det gör att filmen tappar i trovärdighet. Jag hade velat se den nakna, råa framtiden där pengar och företag styr. Nu får vi se en blek variant av vad José Padilha som regissör hade kunnat prestera.
Mitt i allt finns också Gary Oldman med som läkaren och vetenskapsmannen som är hjärnan bakom cyborgen. Han gör heller aldrig en dålig roll och här är han lika grym som alltid. Han lyckas prestera tillräckligt med empati för sin skapelse, ungefär som en modern Frankenstein, samtidigt som han har sitt uppdrag och ser resultatet bakom vetenskapen som sitt främsta uppdrag.
Trots att filmen står sig kort mot föregångaren finns samhällskritiken där, effekterna är fantastiska och vi kan redan från början få en avsmak för att låta tekniken ta över. Mänskligheten kan inte lösa sina problem genom teknik och det står helt klart här. Tekniken kan hjälpa oss, men vi måste förändra oss själva först. Den känslan är genomgående och Padilha har lyckats förmedla en bitter smak av en framtid vi inte vill ha.
Köp den på Discshop:
