Den perfekta filmen för en höstsöndag är här – St. Vincent är kanske inte en renodlad familjefilm, men om barnen är i tonåren går den utmärkt att se tillsammans. Spel och Film recenserar St. Vincent, en minst sagt annorlunda film.
Bill Murray spelar Vincent, en alkoholiserad Vietnamveteran som inte verkar bry sig om någon annan än sig själv. Han har ett udda förhållande med den gravida, ryska prostituerade Daka (Naomi Watts), och han har minst sagt ont om stålar. Dessutom har han inte mycket till empati eller samvete, varför han utan vidare kan ta betalt av den ensamstående Maggie (Melissa McCarthy) när han ofrivilligt blir barnvakt till hennes son Oliver (Jaeden Lieberher).
Rollen som Vincent är perfekt för Bill Murray. Han är allt annat än ett helgon, en fråga som blir central för Oliver i den katolska skola han går i. Frågan kring vem som är ett helgon blir central, och den religiösa övertonen ger lite smolk i bägaren för filmens tema, men jag kan leva med det. Vänskapen som uppstår mellan Vincent och Oliver har ingenting mer religion att göra, utan snarare med vad som är djupt mänskligt; att söka vänskap där den finns. Bill Murray är så bra på att gestalta en egoistisk gammal gubbe att det är lätt att tro att det är så han är privat.
En annan ljusglimt är Chris O’Dowd, som broder Geraghty – en mycket annorlunda roll för honom som han gör väldigt väl som lärare i Olivers klass. Oliver har det inte helt lätt i skolan, vilket Vincent hjälper honom med. Givetvis på ett sätt som kanske inte är helt moraliskt, men ändå får effekt. På det hela taget utvecklar sig St. Vincent som en klassisk berättelse där den gamle mentorn undervisar den unge eleven i livets stora gåtor – men det finns en och annan överraskning i filmen som utvecklar storyn på ett mycket positivt sätt.
Vad jag framför allt gillar med St. Vincent är stämningen och karaktärerna. Det är en bra story, om än klassisk, men den förvaltas väldigt väl av regissören Theodore Milfi. Dessutom, även om St. Vincent är lite sedelärande, finns det många goda läxor att lära om livet. Sånt vi kanske inte tänker på i vardagen, där det viktigaste budskapet filmen har är att alla har en historia och det finns inga självklarheter.
Fler Filmspanare som sett och recenserat hittar ni här:
Jo detta var en bra film med skön och samtidigt allvarsam feelgoodkänsla.
Bra beskrivet, det där med allvarsam feelgoodkänsla var filmens största förtjänst!