MAJOR SPOILER ALERT
Den här recensionen innehåller mängder av spoilers, så läs inte om du inte vill få handlingen avslöjad – eller läs om du vill undvika ett misstag. Ansvaret är ditt.
Jag ska börja med att säga att jag har gillat Star Wars sedan jag såg första filmen någon gång i slutet av sjuttiotalet eller början av åttiotalet. Jag kan acceptera del 1-3, även om jag redan då tyckte att de förstörde rätt mycket av känslan i ursprungstrilogin. Och jag kan också villigt erkänna att jag gillade The Force Awakens. Känslan med rester av rymdimperiet ihop med ett nytt hot var rätt okej.
Sedan gick det åt helvete. Bokstavligen. Ursäkta svordomen, men det finns inget annat sätt att säga det. The Last Jedi var ren skit, från början till slut. Vilket betydde att förhoppningarna på att Rise of Skywalker skulle återfå någon form av självrespekt var rätt stora.
Men icke… J J Abrams kan bara skapa frågor. Har du någon gång sett honom babbla på om sin mystery box så förstår du varför han verkar älska att skapa mysterier, men också varför han inte klarar av att ge publiken några svar. Precis så är det med Rise of Skywalker.
Ingenting följer någon som helst logik. Givet att mycket i Star Wars inte är särskilt logiskt så går det ändå att få publiken att acceptera kraften, magin, figurerna och en halvtaskigt fungerande fysik. Men när Lukes spöke kan fånga en ljussabel och när kejsaren dyker upp på nytt utan NÅGON SOM HELST FÖRKLARING till hur det har gått till (och nej, det är inte en tillräcklig förklaring att han själv babblar om sin gamla mästares förmåga att lura döden).
I Return of the Jedi kastar Darth Vader ner kejsaren i ett reaktorschakt, där han strax efteråt exploderar. Och som om inte det vore nog spränger rebellerna hela skiten. Ändå dyker han upp på nytt. Varför kunde inte JJ Abrams och Disney slängt in Darth Vader också? Och Yoda? Och Ben Kenobi? Hela ensemblen igen.
På tal om det. Lando Calrissian dyker upp igen. Utan att vi får veta ett skit om vart han hållit hus, vad han vill med livet och så vidare. Nej, släng in honom och låt honom sedan ränna runt utan förklaringar till någonting. Naturligtvis ska det inte heller förklaras hur i helvete han på kortare tid än någon kan säga ”rycker wookies armarna av droider” får ihop en enorm jävla flotta. Inte ett dugg nämns om hur det gick till, men hoppsan hejsan så dyker hundratals om inte tusentals skepp upp. Betydligt fler än vad rebellerna hade i anfallet mot Dödsstjärnan i Return of the Jedi, och rebellalliansen hade bara jobbat länge på att bygga upp sin organisation och sin trovärdighet. Men bara Lando Calrissian dyker upp så kommer hela galaxen att följa honom. Särskilt som inte heller de vet vem i helvete han är.
Fler magplask följer förstås, när vi får veta att Rey är Palpatines dotter eller barnbarn eller vem fan bryr sig. Hon är en Palpatine i alla fall. Som att den skinntorre gamle kejsaren skulle ha haft vare sig tid eller ork åt att ägna sig åt att skaffa arvingar. Om det är något han verkar helt ointresserad av så är det att göka.
Det går att fortsätta i all evighet och såga Rise of Skywalker. Saker som att det aldrig riktigt går att tro att någon dör, alla dyker upp på nytt. Som Chewie – som inte var på det första skeppet som sprängdes, han åkte givetvis på ett annat. Eller Kylo som träffas av en ljussabel och sedan helas av Rey. För sedan kan han hela henne när hon bråkat med kejsaren.
Ingenting är tillräckligt underbyggt, allt bara händer, för att J J Abrams älskar sin mystery box och bara vill skapa fler mysterier. Vad bra att han gör det i sista delen av en saga som miljoner fans väntat på att få se slutet på.
Nä, det ska mycket till innan jag sätter mig för att titta på något som har Star Wars i namnet igen. Till och med originaltrilogin har fått sig en smäll, det går inte att se den utan att tänka på all skit som skapats efteråt. Bara Rogue One var riktigt lyckad och det bästa är nog att se Rogue One, A New Hope, The Empire Strikes Back och Return of the Jedi som de enda filmerna som är trogna originalvisionen hos George Lucas (må han drömmar mardrömmar om att ha sålt sin själ).
