Stockholm Stories
Pros
- Skådespelarna
- Berättelsen
Fem livsöden i Sveriges huvudstad: Jonas Karlssons novellsamling Det andra målet ligger till grund för Stockholm Stories. I en huvudstad ryms många livsöden och här får vi följa fem ensamma människor. Är det en film värd att se? Läs mer och få reda på om Stockholm Stories är en film för dig.
I en stad med runt en miljon invånare är det lätt att bli anonym, bortglömd och försummad. Ensamheten är den gemensamma nämnaren i Stockholm Stories, även om man egentligen kan tycka att det borde vara omöjligt att känna sig ensam i en storstad.
En av huvudpersonerna är Johan (Martin Wallström), en författare som lever i skuggan av sin pappas författarframgångar. Hans inledande repliker handlar just om att staden skulle behöva ett ordentligt strömavbrott för att människorna i Stockholm ska börja se varandra. Thomas (Jonas Karlsson), perfektionisten och finansministerns assistent, gör det han ska men ingen behöver titta på honom någon längre stund för att förstå att han är djupt olycklig. Douglas (Filip Berg) är på väg till Kina och samtidigt försöker han uppvakta Anna (Julia Ragnarsson) utan att inse att hon bara utnyttjar honom. Jessika (Cecilia Frode) är filmens höjdpunkt i sin menlösa melankoli över att hon inte kan få adoptera.
Summan är en massa elände, ett vittne över att ekonomiskt välstånd inte ger oss lycka och mitt i allt är ensamheten en fiende som kan vara svårare att besegra än Don Quijotes väderkvarnar, om än ibland lika imaginär. Berättandet drivs framåt med hjälp av duktiga filmare, en ivrig regissör (Karin Fahlén) och en berättelse som egentligen inte gör annat än att beskriva tillvaron för våra fem hjältar. Humor blandas med allvar och även om jag egentligen är trött på den ständiga ångest som lever kvar i svenska filmer tack vare Bergman fungerar Stockholm Stories oväntat bra.
Min största invändning handlar om att trots bra karaktärer, en intressant berättelse och grymt bra insatser av skådespelare, så känner jag mig rätt tom efteråt. Som om jag sett ett nyhetsinslag, eller ett reportage om hur folk i Stockholm har det. Kanske beror det på att jag inte är Stockholmare men ändå känner staden tillräckligt bra för att inte bli fascinerad av miljöerna – som är skickligt skildrade. Det här är inte en film jag kommer att komma ihåg eller tänka på, men den är klart sevärd och det finns trots allt en insikt som stannar kvar: Vi människor borde bry oss mycket mer om varandra, som Johan i filmen när han visar omsorg om uteliggaren genom att åtminstone kolla att han lever.
