Den här filmen är baserad på Susanna Kaysens självbiografi, och originaltiteln ”Girl, Interrupted” är egentligen bättre än den svenska. I huvudrollen som Susanna ser vi Winona Ryder, men flera kända namn finns med på rollistan – som Angelina Jolie, Brittany Murphy och Whoopi Goldberg.
Filmen utspelar sig på 1960-talet och tar plats på ett mentalsjukhus, där Susanna hamnat efter ett självmordsförsök som hon själv förnekar till en början. På mentalsjukhuset träffar hon bland annat Lisa (Angelina Jolie), och flera andra intressanta karaktärer.
I filmen får man följa Susannas väg ut från mentalsjukhuset, hennes väg till att friskförklaras. Det är mycket tillbakablickar och ibland blir det smått förvirrande, men samtidigt är tillbakablickarna viktiga för att man ska förstå Susanna och hur hon hamnade där. Personligen tycker jag dock att det mest intressanta är just tiden på mentalsjukhuset, även om det förmodligen är helheten i filmen – med tillbakablickar och Susannas tankar – som gör den så fascinerande och så bra som den är.
Det mest fascinerande med den här filmen är förstås miljön, och att se hur psykvården fungerade i USA för 50 år sedan. Men nästan lika fascinerande är karaktärerna i filmen och deras historier. Det är sorgligt, men samtidigt fint på något sätt.
Jag gillar att filmen lyfter ett viktigt ämne. Hur den får något så tabubelagt, för visst är ämnet fortfarande lite tabubelagt, att verka så normalt. Filmen visar hur det verkligen är, och att bakom alla diagnoser och etiketter så finns det riktiga människor. De flesta med en väldigt tragisk bakgrund, eller också så är de bara unga och förvirrade, men omgivningen ser dem som ”galna”.
Susannas funderingar i filmen är ofta tänkvärda. Inte minst det hon säger i slutet av filmen, som faktiskt borde vara någon slags undertitel till filmen – eller kanske till och med till livet. ”Var jag någonsin galen? Kanske. Eller kanske är det livet som är det.”
