Bland de bästa filmupplevelser jag vet är när man börjar titta på en film helt utan att veta något, och förväntar sig en medioker film, och helt plötsligt befinner sig i en överraskande bra berättelse. Precis så var det med The Autopsy of Jane Doe för min del.
Jag trodde inte det skulle handla om skräck. Bara lite småmysig polisthriller. The Autopsy of Jane Doe börjar med en undersökning av brottsplats i ett hus, där polisen inte kan förklara vad som hänt. Det ser ut som om de som nu ligger döda i huset har försökt bryta sig ut och inte in. Och mitt i allt finns Jane Doe, en död kvinna som ingen kan spåra.
Naturligtvis ska alla kroppar obduceras efter att ett misstänkt brott har skett, så sheriffen Sheldon Burke (Michael McElhatton) tar kroppen till den lokala rättsläkaren/obducenten Tommy Tilden (Brian Cox). Tilden har god hjälp av sin son Austin (Emile Hirsch), som visserligen är utbildad medicintekniker men som längtar bort till något annat – som han inte vågat berätta för sin pappa ännu.
Det visar sig att Jane Doe bär på en hel del hemligheter. Till att börja med verkar hon ha dött nyligen, men de hittar inga skador som kan förklara dödsfallet. Och mysterierna fortsätter och snart börjar underliga saker hända.
Jag gillade stämningen från start, även om det blev lite väl närgånget med obduktionen så lyckas regissören André Øvredal (ni vet han med trolljägarna) skapa en naken, rå bild av hur det är att obducera. Lite töntigt blir det när hårdrock börjar spela vid något tillfälle då skalpellerna åker fram, men överlag är det den nakna sanningen vi får se.
Dessutom finns det sorgliga över människor som lämnat oss med genom hela filmen, även om historien tar en lite annan vändning än vad i alla fall jag hade väntat mig.
Att lyckas göra en bra film som i huvudsak utspelar sig på ett bårhus (som i amerikanska småstäder tydligen huserar i samma hus som obducenten bor, ni som sett Haunting of Hill House vet jag menar). Vem som helst som inte sysslar med att själv obducera har nog inga problem att fantisera fram vilka fasor som helst vad det gäller vad som kan leva i källaren… Jag hade då aldrig velat bo på övervåningen i ett sådant hus, särskilt inte efter att ha sett The Autopsy of Jane Doe.
Totalt sett är det en överraskande bra film, med ganska få skavanker. Jag gillade den från början till slut, och det var lagom skrämmande med mycket bra stämning. Bra skådespeleri och en oväntad dynamik mellan far och son. Enda lilla smolket i bägaren är att det blev lite för lite bakgrund och filmen kunde gott ha varit en timme längre. Trots detta blir det toppbetyg!
Betyg: 5
Recenserad på: Netflix
