The Woman in Black - Angel of Death
Pros
- Bra stämning
- Skådespelarna
Cons
- Handlingen
- Utvecklingen
- Skräcken
The Woman in Black, eller Kvinnan i svart som romanen heter på svenska, är en klassisk skräckberättelse av Susan Hill. Den gavs ut 1983 och nästan trettio år senare, 2012, blev boken till film med Daniel Radcliffe i huvudrollen. Med en hyfsat bra mottagning av världens skräckälskande filmfantaster var det förstås bara en tidsfråga innan en uppföljare skulle nå vita duken. Vi har sett uppföljaren – The Woman in Black – Angel of Death och här får du allt du behöver veta. Är uppföljaren värd att se, eller värd att glömmas?
Susan Hill har skrivit en del berättelser med övernaturliga inslag, men det skulle inte förvåna mig om just Kvinnan i svart är den mest kända. Det är en riktigt klassisk gotisk skräckberättelse, som är stämningsfylld nog att få de lika klassiska kalla kårarna att rinna nerför ryggen. Radcliffe lyckades rätt bra i The Woman in Black, när han fick oss att hoppa till ett par gånger i hans jakt på den mörklagda damen. The Woman in Black utspelas i början av nittonhundratalet, och stämningen finns där från början. Uppföljaren tar plats några decennier senare, mitt under andra världskriget, och stämningen finns där även där. Inte minst som att det faktiskt är krav på mörkläggning när solen har gått ner, allt för att inte leda de tyska bombplanen till sina mål.
Vi får följa Eve Parkins (Phoebe Fox) och Jean Hogg (Helen McCrory) när de ledsagar en grupp skolbarn ut på landet, där de ska vara säkra från alla bomber. Problemet är bara att huset de flyttar in i är hemsökt och de hade förmodligen varit säkrare bland allt bombande. Så långt är dock allt i sin ordning för oss som gillar skräck. Förväntningarna byggs upp ordentligt, här har vi en läskig upplevelse att se fram emot och lite läskigt blir det. Mest för att stämningen hela tiden finns där. Men snart börjar jag tröttna, ingenting tar riktigt fart och jag får alldeles för lite svar. Tanken slår mig snart att producenterna vill säkert spara en del till en tredje del, men där gör de sig en björntjänst. Där den första filmen lyckades etablera en bra kontext blir del två lite mer rumphuggen och särskilt skrämmande blir det aldrig.
Likväl är det en småmysig film och alla skådespelare är närvarande, verkar bli skrämda på riktigt och det finns förstås någonting skrämmande i själva konceptet. En kvinna klädd i svart som dyker upp här och där är ingenting jag skulle vilja råka ut för. Däremot kan jag se The Woman in Black och hålla skräcken på avstånd medan jag inbillar mig att allt bara är film …
