Recension: Waterworld (1995)

Waterworld från 1995 med Kevin Costner i huvudrollen sägs ha varit en flopp vad det gäller antal inspelade dollar, men jag tycker inte att det är en flopp, vare sig nu eller då. Det är en film väl värd att se, även om det inte är särskilt vetenskapligt underbyggd så är den klart sevärd.

Polarisarna har smält och vi har ingen aning om vilket år det är när vi ser Universal Studios-globen spinna och förvandlas till ett klot täckt av vatten. Sjöfararen som bara går under namnet ”Mariner” spelas av Kevin Costner. Han reser runt på de ändlösa haven – för något land finns inte – och återvinner sin urin samtidigt som han handlar med allt från jord till kritor eller papper. Världen som vi känner den finns inte längre och kampen för överlevnad är hård. Det finns människor som samlas på atoller, små konstgjorda öar mitt i allt vatten, och de handlar med alla sjöfarare som passerar.

Samtidigt finns det förstås pirater, eller smokers som de kallas. De leds av den motsägelsefullt karismatiske Deacon (Dennis Hopper) och de drar sig inte för att ta till våld för att få som de vill. Det är en hård värld, där det enda hopp människorna har är att försöka överleva genom att återvinna sina lik och handla på bästa sätt. Färskvatten är en bristvara och kanske det mest värdefulla man kan handla med.

Det finns dock några som tror att det finns land någonstans. Helen (Jeanne Tripplehorn) har adopterat Enola (Tina Majorino) som har en underlig tatuering på ryggen. Det sägs vara en karta till land och det är givetvis någonting som alla vill veta mer om. Inklusive rökarna.

Första gången jag såg Waterworld var 1995. Det var helt klart en bra film, annorlunda och väldigt postapokalyptisk. Lite som en Mad Max-rulle, fast på sjön. Än idag är den sevärd och håller, trots all kritik den fått motta. Jag gillar Waterworld och kan rekommendera den till alla som vill se en bra science-fiction. Och sedan kan ni alltid ta och besöka Universal Studios för att se den omättligt populära showen som bygger på filmen. Enda invändningen är att den inte håller vetenskapligt; polarisarna kan ställa till det om de smälter, men vattnet i isen räcker inte för att täcka alla landmassor. Men å andra sidan, vilka filmer håller helt och hållet? Det är inte nyheterna vi vill ha, vi vill drömma oss bort, inte sant?