Det är återigen dags för en recension av Star Wars. Nu ger vi oss på episod II – Klonerna anfaller – och även om lien inte klipper riktigt lika kort kan vi redan nu avslöja att vad som började katastrofalt med Episod I utvecklades bara marginellt till det bättre. Här berättar Spel och Film varför.
Att bara skylla allt på Jar-Jar Binks skulle vara alltför enkelt, men hans närvaro hjälper inte det faktum att trots en ganska stark berättelse blir Klonerna anfaller bara en visuell resa. Lägg till ett överutnyttjande av datoranimationer och frånvaron av en riktig skurk så kommer vi inte mycket längre. I Klonerna anfaller har det gått tio år sedan Det mörka hotet och Anakin Skywalker (Hayden Christensen) har växt upp till en hetsig ung man. Hayden Christensen ligger i det närmaste på samma nivå som Jar-Jar i mina ögon, han lyckas inte på något sätt förmedla bilden av vad han en gång kommer att bli, trots att han då och då blir arg.
I galaxen blir det samtidigt alltmer stökigt, med en separatistarmé som hotar anfalla allt och alla. Eftersom Palpatine (Ian McDiarmid) är den skicklige politiker han är kan han övertyga parlamentet om att ett gäng kloner ska få användas för att stävja hotet från en grupp separatister, som leds av greve Dooku (Christopher Lee). Jediriddarna, där Obi-Wan (Ewan McGregor) har tagit en ordentlig plats, rår inte på separatisthotet men de kan förstås ränna runt och vara präktigare än någonsin.
Återigen är det väldigt mycket Disney över Star Wars, något som för en lätt konspiratorisk skribent kan framstå som att George Lucas formade del 1-3 för att kunna sälja allt till Disney. Det blir aldrig riktigt på allvar, trots Anakins ilska och Palpatines konspirerande. Det är som att se en söndagsmatiné där man mest babblar om att hjälten kommer att bli anfallen av någon riktigt stygg armé, men när armén kommer är det ingen som orkar bry sig. Inget att bli engagerad över.
Lägg då på en osedvanligt känslosam kärlekshistoria, där Padmé (Natalie Portman), framstår som att hennes enda roll i filmerna är att vara känslosam. Hon har väldigt få likheter med Leia, även om hon visat att hon kan slåss. Leia var kaxig, mötte galaxen med betydligt mer uppror än vad Padmé gör.
Vad som gör Klonerna anfaller till en bättre film än Det mörka hotet är några riktigt schyssta rymdscener, en aning mer mörker och Christopher Lee, som får axla rollen som den riktige skurken. Ljudspåret är också över förväntan, och har du en bra subwoofer hemma bör du vräka på ordentligt. När Jangos bomber exploderar runt Obi-Wan får en bra sub soffan att lyfta. Men dåliga ägg gör ingen bra omelett bara för att de exploderar bra.
PS: Att Yoda virvlar fram som en väderkvarn i en tornado hjälper inte heller …
